OSKAR II:S KRÖNING. 379

Fritz von Dardel berättar, att när det efter Oskar II:s tron-
bestigning blev fråga om att uppresa en ryttarstaty över
Karl XV, kunde Oskar givetvis inte säga annat, än att han
var intresserad av saken, men antydde på samma gång svå-
righeten att finna en motivering för en sådan hyllning: repre-
sentationsreformen kunde ju inte tillräknas Karl som merit.
Däremot tyckte sig de närvarande förnimma ett beklagande
av att ingen föreslagit något monument över hans far, Oskar I.
Symptomatiskt var också, att ingen av de personer, som kände
sig vara på ett eller annat sätt beroende av Oskar II, vågade
vara med och arbeta för Karl XV-statyn »av fruktan»,
säger Dardel, »att misshaga honom, som, vad han än må yttra,
i sitt innersta ogillar denna hyllning åt en företrädare, vilkens
popularitet han ej själv lyckats ärva med tronen». Gunnar
Wennerberg, som till stor del hade Karl XV att tacka för sin
karriär, var gärna med och arbetade för saken men ville inte
kompromettera sin ställning som statsråd genom att öppet
verka för statyn.

Oskar II:s kröning

sid. 250 efter näst sista st.

blev ett imponerande skådespel. Men kröningsceremonierna
hade haft flere betydande motståndare i riksdagens Andra
kammare, där det sparsamma Lantmannapartiet nu var herre.
De svenska riksdagsbönderna voro inte svaga för ståt och
ceremonier, allra helst om de kostade dryga pengar, och de
sågo nu ett tillfälle yppa sig till förenkling och framför allt
till besparing.

Över huvud taget hade man efter representationsreformen
börjat lätta litet på det omständliga ceremoniel, som dittills
hade ansetts tillhöra de stora statsakterna, t. ex. riksdagens
öppnande och kröningen.

Karl XV med sin utomordentliga förmåga av ett kungligt,
ett i ordets egentliga mening majestätiskt framträdande —
när så fordrades — gjorde sig ofta ett nöje av att visa,
att han satte mycket litet värde på ceremonierna i och för
