382 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

tronem», som det på officiellt språk heter, skedde detta utan
den högtidliga bekräftelse, som en kröningsakt innebär.
Några veckor efter sitt trontillträde lät han tillkännage, att
han ej ville låta sig krönas. Tiderna hade förändrats mycket
under de 35 år »gamle kungen» regerat,-sedvänjor och upp-
fattningar med dem. Det visade sig också, att kung Gustav
bedömt situationen rätt. Från vitt skilda håll gav man
uttryck åt förståelse och gillande av hans beslut. Det råder
heller intet tvivel om att konungen härigenom lade grunden
till den uppskattning och aktning, som under hans regerings-
tid i stigande grad kommit honom till del från allt vidare
lager av vårt folk.

Men vad nu Oskar II:s kröning beträffar, så försiggick
den, trots allt, under bästa stämning på alla håll mot riks-
dagens slut i maj 1873. Men då hade kungen också visat,
att han ville hjälpa Lantmannapartiet att få igenom den
stora kompromissen i försvars- och grundskattefrågorna — och
därefter beviljade riksdagen utan svårighet den penningsum-
ma, som erfordrades för en kröning i den gamla storståtliga
stilen.

Ärkebiskop Sundberg och bönderna.

Sid. 251.

Den gängse åsikten om ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs hart
när obegränsade popularitet kan förtjäna att ställas i en åtminstone
litet mer kritisk belysning än hittills. Det kan vara skäl att anföra
ett samtida uttalande, som visar, att regeln — som alla regler —
hade sina undantag.

Vid 1872 års riksdag, den sista då han tillhörde Andra kammaren,
var stämningen i allmänhet besvärlig och otrevlig. ÄAven förhållandet
mellan talmannen och kammaren — eller åtminstone dess majoritets-
parti — var inte längre detsamma som förr. Redan vid riksdagens bör-
jan hade Sundberg stött sig med dem, vilkas talan han skulle föra.
Han hade nämligen i sitt tal inför tronen å rikssalen vid riksdagens
högtidliga öppnande gjort en anspelning på årets 100-årsminne, Gustav
III:s statsvälvning år 1772, och detta ansågs på vissa håll såsom
olämpligt. Vidare hade han, liksom hans kollega i Första kammaren,
sin grundlagsenliga plikt likmätigt vägrat att framställa proposition
på ett förslag angående mantalspengarnas avskaffande, som Lant-
