386 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

slupen en vacker sommardag, då Hans Maj:t skulle föras över från
Drott till Marstrand. Utanför kungsbryggan låg ett litet undervattens-
grund, och det körde Celsing på med full fart. »Hör du, Celsing, vad be-
tyder det här?» ropade kung Oskar. »Ers Maj:t, det är bara landet som
har höjt sig under Ers Maj:ts välvisa regering», svarade Celsing ögon-
blickligen. »Ja det kan du nog ha rätt i, genmälde Högstdensamme,
till hälften blidkad, »men jag skulle vara mer nöjd, om det inte höjde
sig fullt så mycket.>

Några dagar senare skulle Hans Maj:t i kungsslupen göra en tur
runt Marstrandsön med samme färdledare. Med tanke på Celsings
äventyr vid föregående tillfälle frågade kungen den oförvägne löjtnan-
ten: »Hör du, Celsing, känner du till alla grund här?» — »Ja då, Ers
Maj:t!» bedyrade han. I samma ögonblick skrapade slupen mot botten.
Ogenerad tillade Celsing omedelbart: »Och här har vi ett!»

Oskar II som medlare mellan partier och
brödrafolk.

Sid. 254 efter st. 1.

Säkert är, att kung Oskar började sin regering med de allra
bästa föresatser; och lika säkert är, att han hade stora per-
sonliga möjligheter att genomföra dem. Under sin långa och
ganska påfrestande tid som tronföljare hade han med flit
hållit sig själv i skymundan. »Det är nödvändigt att komma
som en ny människa, då man har att träda fram, om nu
detta skulle vara Guds vilja», skrev han till en dansk vän
ett par år före sin brors bortgång.

Oskar II:s trontillträde hälsades med både farhågor och för-
hoppningar. Det råder ingen tvekan om att han var verkligt
impopulär, isynnerhet i de breda lagren — och var det delvis
lika oförtjänt, som hans bortgångne broder varit omtyckt och
beundrad. I jämförelse med den impulsive »Kalle Hurtig»
verkade Oskar »hög» och reserverad. Man visste inte, var man
hade honom. Bland de mera bildade och i statsangelägenheter-
na invigda rådde dock säkerligen, trots all kyla, en tämligen
välvilligt avvaktande stämning. »Alla väntade av Oskar II
ett djupare intresse för regeringsangelägenheterna, en större
känsla för sin värdighet men även en bestämdare vilja att
mot riksdagen hävda regeringsmakten, än Karl XV visat.»
