388 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

fruktansvärt stor var partiets majoritet ingalunda, när det
verkligen gällde i försvarsfrågan. Men majoritet var den,
och säker var den. När »herrarne» pekade på 1864 års krig,
1866 års krig, 1870—71 års krig och förklarade: »Nu är det
absolut nödvändigt, att Sverige stärker sitt usla försvar»,
så sade bönderna blankt nej. Den lärdom, de trodde sig
kunna dra av dessa krig, var den, att om Sverige bara håller
sig still på sin halvö och regeringen bara låter bli att lägga
sig i vad som inte angår den, så blir det inte något krig,
och då behövs det heller inte något förbättrat försvar. I
stället arbetade bönderna på att bli av med grundskatterna
och indelningsverket. Det var bördor, som väl inte tryckte så
hårt, men som kändes orättvisa, därför att de vilade uteslu-
tande på bondejorden. Men när bönderna kommo med
dessa krav, då var det »herrarnes» tur att säga nej. De
visade upp, att grundskatter och indelningsverk voro flere
hundra år gamla pålagor, vilka nu verkade helt enkelt som
i jordegendomen intecknade räntor. Det skulle därför vara
en oförsvarlig orättvisa mot andra jordägare och skatte-
betalare att avskriva dem.

Så stod hårt mot hårt, och ingen ville ge efter. Men i
politiken gäller ju regeln om att giva och taga, och så kom
man vid 1873 års riksdag på tanken att göra en kompromiss —
»ett hederligt byte», menade somliga, »en skändlig köpslagam»,
klagade andra.

»Kompromissemnm är det namn, som denna märkliga
överenskommelse alltid haft — fastän vår riksdag, som alla
dylika församlingar, varit med om hundratals andra kom-
promisser. Hur »kompromissen» blivit planlagd och framför
allt när man egentligen kom på den stora idén, vet man
inte så noga. Hittills har det antagits, att man ända från
början av riksdagen 1873, kung Oskars första, satt och knå-
pade med saken. Senare forskningar ha visat, att planen från
början gått ut på att »för husfridens skull» ge efter ett gott
stycke för Lantmannapartiets krav på grun dskatter-
n a s avskrivning. Så tycks läget ha varit till i slutet av mars.
Men grundskatterna tryckte hårdast i mellersta och norra
Sverige, och skåningarne och de andra sydsvenskarne ville
hellre bli av med in delningsverket,som mest tyngde
dem. Så »kompromissade» man sig inom lantmannapartiet
