OSKAR II SOM MEDLARE. 389

fram till att kräva båda delarna! Men därmed var man ju obön-
hörligen inne på försvarsfrågan, antingen man nu ville det
eller ej!

På detta stadium togs — så kan man tyda de nu kända
källorna — frågan upp på nytt under forcerade förhandlingar
i april och maj 1873. Vem som kom med initiativet är
inte möjligt att avgöra, men säkert är, att kungen var
mycket böjd för en dylik uppgörelse, och att han strax insåg
lägets möjligheter. Den 17 april hölls en bal på slottet, och
därunder kom kungen fram och språkade med Per Nilsson i
Espö, som i sin dagbok återger vad Hans Maj:t sade: »Grund-
skatterna kunde han icke släppa, förrän han med detsamma
fick ordnat försvarsfrågan.»

Kompromissen gick, i största korthet sagt, ut på att grund-
skatter och indelningsverk skulle avskrivas, mot att en för-
svarsreform, grundad på allmän värnplikt, genomfördes. Men
själva överenskommelsen var och måste vara mycket vagt
formulerad, och åtminstone bönderna kände sig föga bundna
av dess ord. Från »Intelligensen» och Första-kammar-minori-
tetens sida blev den också i fortsättningen hätskt bekämpad;
en av dess ivrigaste talesmän kallade den en »sammanfattning
av politisk opportunism, finansiellt lättsinne, militär kort-
synthet och logisk grumlighet». Den lugne De Geer, som själv
varit en av de främsta upphovsmännen tillsammans med F. F.
Carlson och Emil Key, säger, att den icke innebar någon
verklig fred men väl fredspreliminärer mellan kamrarna.

Att kung Oskar gjorde allt vad han kunde för att få kom-
promissförslaget att gå igenom i kamrarna är visst och säkert.
Hans statsråd var egentligen emot kompromissen, och i
Första kammaren hängde det på ett hår, hur det skulle gå,
men — som Louis De Geer skriver ett par dagar efter av-
görandet — kungen »tvingade sina statsråd att yttra sig
mera för än emot». Och så blev det några få rösters övervikt
för förslaget. Andra kammaren biföll det med stor majoritet
— men illa varslade det, att Karl Ifvarsson stod emot.

Visserligen kom den stora kompromissen i fortsättningen
att riva upp mycken strid, men det var dock — trots allt —
efter dess linjer som försvars- och grundskattefrågorna måste
lösas och skulle komma att lösas, till en tredjedel tolv år
senare, de återstående två tredjedelarna efter ytterligare sju
