390 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

år. Och liksom Oskar II från början ivrigt medverkat till
kompromissen och genom sitt ingripande möjliggjort den, såg
han också till, att den sida, som vette åt försvaret, i fortsätt-
ningen blev behörigen tillgodosedd.

x - x

Vad utjämningen av de svensk-norska motsättningarna be-
träffar, hade konungen tydligen för avsikt att ge norrmännen
ett vackert minne av sitt trontillträde genom att upphäva
riksståthållarämbetet i Norge. Att unionskonungen i Kristia-
nia skulle representeras av en ståthållare — som kunde
vara men visserligen på många år icke v a rit — svensk, var
en nagel i ögat på norrmännen. Nu gav konungen några
veckor före kröningen i Norge sitt bifall till det norska kravet
på ämbelets upphävande och medverkade själv till att
ärendet kunde avgöras utan egentligt motstånd från svenskt
håll. Å andra sidan sökte och lyckades han åstadkomma ett
slags »medgivande» från norsk sida som ersättning. I Norge
såväl som i Sverige antogs nämligen 1874 den s. k. mellan-
rikslagen, som var avsedd att föra de båda rikena närmare var-
andra i ekonomiskt avseende. Den införde nämligen tullfrihet
i Sverige för norska och i Norge för svenska varor. Så småning-
om visade sig emellertid detta huvudsakligen vara till fördel
för Norge, och överenskommelsen uppsades då från svensk
sida. Men det är annan historia.

Frid inom och mellan båda sina länder, det var en hörnsten i
Oskar II:s politik.! Ett i sanning oblitt öde gjorde, att han
därvid ställdes inför en uppgift, som kanske översteg mänsklig
förmåga, i varje fall hans. Och dock var denna visserligen ej
ringa. Väl ägde Oskar II icke den fasthet, det mod, det
viljans och karaktärens stål, som bryter sig väg genom alla
hinder. Men hur många av hans samtida — hans vänner och
medhjälpare eller hans motståndare — stodo härvidlag

1 Bl. a. gjorde kungen redan på hösten 1872 ett försök att avblåsa en
pinsam politisk och personlig tvist mellan två av Norges mest kända
politiker, statsministern Sibbern och statsrådet Birch-Reichenwald.
En sant kunglig tanke är det, skriver De Geer till den ene av dem,
satt söka försona två framstående män i ett land, som därpå har så
ringa tillgång som Norge».
