SOSKARS TIDEVARV BÄR OSKARS DRAG JÄMVÄL.? 397

»Men som en sommarkväll bland blomdoftsängar,
där himlen gjuter särladäven tår

och skalden himlatonad lyra strängar

i älvotrådda aftonringars spår,

där silverskira från de allvarstunga,

de vemodsglada eolstonerna

i rytmer stiga, stilla, sorgfröjdstunga

och alla hoppombhöljda fåglar sjunga

ljuskransat sitt ”Från Betlehem till Golgata':

så är det i din sång, o eolsharpa,

där Skandiens himmel svänger kring idén,

och ännu mer i de kritiker skarpa,

dem du har frambragt, ädle af Wirsén.

Vad solglans kring ”kung Henriks” älskogsstunder,
hur skarpt på Strindbergs otukt ned du slår,

och Ibsen, diktens avgrundshemska under,

och Björnson med hans agitatorsfunder

du drabbar dem — och jag, jag skäms, att du är vår.»

Bland de medlemmar av Akademien, som icke voro skalder,
framdrager Scevola åtskilliga, bland dem riksarkivarien Claes
Theoder Odhner:

»Och Odhner, som av våra stora minnen

oss än en ren och himmelsk urbild ger,

sen hans historia tjusat våra sinnen,

vad ha vi andra här att göra mer?

Hur rosenfärgas hävden i hans händer,

hur blir ej Gustav Adolf till en gud!

Ack, i mitt öra, vart jag också länder

den diktens grundton ständigt återvänder,

ett tvivelaktigt, ack, men älskat barndomsljud.»

Scevolas dikt slutar, liksom Tegnérs, med en sammanfatt-
ning och en framtidssyn:

»Det låg en tjocka över Oskars dagar,
fanatiskt hohenzollersk, om du vill,

men stjärnor föllo där, och, hur du klagar,

var stodo vi, om de ej varit till?

All bildning är dock ofri ganska mycket,

och med Karl Johan blev det franska svenskt;
men Oskar bröt det utländska förtrycket

och gav oss det Bismarckianska tycket,

och vad förlegat var, blev därför fosterländskt.
