398 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

I bleke skuggor utav höge fäder,

en krans jag lägger på ert stoft i dag.

En efter annan av er säkert träder

dit upp bland molnen efter slutad dag.

Där kan I sitta och se ned till Norden

och jämra över vad som diktas där

och strofvis om varannan sätta orden

till tandagnisslan om den fosterjorden,

som h ar förgätit er — och därför är oss kär.»

Det är sant, att vi ha förgätit mångt och mycket, som
hände under Oskar II:s till synes så glanslösa regering. Det
är också sant, att år 1886, så Scevola skrev sina strofer,
måste den Oskariska epoken ha för samtiden tett sig alldeles
särskilt torftig och jämnstruken, bland annat därför, att den
guldålder i vår litteratur och skaldekonst, som slutet av
Oskar II:s tidevarv utgör, ju ännu icke hade tagit sin begyn-
nelse. Heidenstam, Fröding, Selma Lagerlöf, Per Hallström,
Albert Engström, Karlfeldt voro ännu helt okända namn!

Men om också allt detta är sant och riktigt, få vi ej glömma,
att Oskar II:s tid, sådan vi nu kunna iaktta den i historiens
ljus, är de stora framstegens tid i vår historia. Var stode vi,
om den ej varit till?

En av den Oskariska epokens roligaste och egendomligaste tillställ-
ningar var den stora orientalistkongressen i Stockholm på hösten 1889.
Den som satte kongressen i gång, var den för sina kunskaper i öster-
ländska språk men ännu mer för sin utsökta fåfänga och framfusighet
beryktade kammarherre Carlo Landberg. Han var född i Göteborg
och döpt till Karl; men när han hugnades med italiensk grevevärdighet,
italianiserade han det namn, hans föräldrar givit honom.

Kongressen kulminerade i en fest på Drottningholm, om vilken
Dardel berättat följande: »Min uppmärksamhet fästes isynnerhet på
de i österländska dräkter utstyrda lärda män, bland vilka märkvärdiga
typer sågos. Flera buro glasögon, ej för att de voro i behov därav,
utan i den tron att de hörde till lärdomens attributer; de tittade näm-
ligen över glaset som satt på nästippen. Perserna voro iklädda rika
uniformer efter europeiskt snitt med violett kalott på huvudet. Eld-
dyrkarnes överstepräst var helt vit med kockmössa. Vid supén före-
slog kungen Allahs och andra religioners skål. Champagnen flöt, och
gästerna prisade Majestätets förbindliga sätt att vara och damerna
hans älskvärdhet. Hemfärden — som ägde rum med 30 ångbåtar —
var belyst av en briljant illumination vid Drottningholm och hela vä-
gen med tusentals raketer och andra fyrverkeripjäser. En tysk med-
