OSKAR II:S POLITISKA RUNDRESA SOMMAREN 1875. 403

varit med om att ordna Sveriges deltagande i de första världs-
utställningarna i London och Paris. Särskilt vistelsen i Paris
1867 torde ha givit honom värdefulla erfarenheter. Han för-
stod t. ex. vida bättre än flertalet av de ledande i Sverige
och säkert mycket bättre än sin bror Karl, hur svagt kejsar-
dömets Frankrike egentligen var.

Genom sitt gifte med en tysk prinsessa blev Oskar befryn-
dad med åtskilliga furstliga familjer och knöt vänskapliga
förbindelser med den blivande tyske kejsaren Vilhelm I och
hans son och efterträdare Fredrik. Kung Oskar var, kan man
säga, vida mer europeiskt orienterad än de flesta av sina
landsmän.

Oskar II var alltså väl förberedd för den uppgift, han genast
vid sitt trontillträde föresatt sig, nämligen att »söka ett gott
förstånd med både Tyskland och Ryssland». Hans utrikes-
statsminister Oskar Björnstierna, som hade varit svenskt
sändebud i både Köpenhamn och Petersburg, synes helt ha
delat hans uppfattning. Deras värv underlättades i ej ringa
mån därav, att den tyskeg kronprinsen Fredrik under sommaren
1873 med en tysk eskader besökte kungen först i Norge, där
han deltog i några av kröningsfestligheterna, och sedermera
även i Sverige. Detta togs mycket väl upp och bådade gott
för framtiden.!

Först på sommaren 1875 blev kung Oskar ledig för en länge
planlagd försoningsfärd till grannländerna, men då företog
han också efter en skickligt avvägd plan sina resor till de dan-
ska, tyska och ryska hoven. Klokt och taktfullt började han
med Danmark. Där lyckades han få slut på den otrevliga
stämning, som ett par år varit rådande med anledning av att
de båda staterna råkat i tvist om rätten att lotsa fartyg genom
Öresund. Från Köpenhamn fortsatte han de sista dagarna i
maj till Berlin, där han mottogs med demonstrativ välvilja
och hyllades bland annat med en storståtlig militärparad.
Hemma i Sverige var stämningen dock alltjämt sådan, att
sedan alltid bar till uniform, och som han naturligt nog satte mera

värde på än sina storkors, vilka tillfallit honom mera »å ämbetets väg-
nar»,

t+ Redan under 1864 års krig hade Bismarck, såsom nyss är omtalat
(sid. 376—77), sökt gå fram med lämpor gent emot Sverige. Att han
icke hade något emot att jämna vägen för ett närmande från vår sida
torde kunna tagas för visst.
