DEN SISTA SPILLRAN AV SVERIGES ÖSTERSJÖVÄLDE. 405

hof, var som en saga ur »Tusen och en natt». Den berömda
ryska balettkåren dansade på en ö, som plötsligen upplystes
av 80,000 lampor; när taptot gick i lägret vid Krasnoje Selö,
spelades musiken av 1,000 musikanter o. s. v. i denna stil.
Hjärtligheten var stor och allmän. ”Tsarens bror, storfurst
Konstantin, som var befälhavare på ryska flottan, hälsade
den svenske amiralen, då han gjorde honom sin uppvakt-
ning, med stora famnen och utropade: »Denna dag, då jag
såsom vänner tager emot svenska sjömän, är en av de lyck-
ligaste i mitt liv.»

Kungabesöket fick naturligtvis inte den följden, att den
ryska faran avlägsnades, eller att den svenska folkopinionen
plötsligt började betrakta ryssarne som vänner, men den gjorde
för en tid slut på årtiondens ganska onödiga och i längden
farliga irritation och misstämning.

Den sista spillran av Sveriges
Östersjövälde.

Det är numera inte många svenskar, som minnas, att Sverige
ända till 1903 hade en besittning söder om Östersjön. Så var
det emellertid: staden Wismar i Mecklenburg-Schwerin stod
— formellt, naturligtvis — under svensk överhöghet till mid-
sommartiden 1903.

Saken var den, att Gustav IV Adolf 1803 behövde pengar.
Då erbjöd sig Mecklenburg att köpa Wismar för en förhållande-
vis mycket stor summa, nämligen 5 millioner kronor. Av
olika skäl enades man emellertid om att affären skulle ordnas
så, att Wismar med område förpantades till Mecklenburg
för en tid av 100 år. Om Sverige, när den tiden utlupit,
ville inlösa panten, skulle betalningen ske med 5 millioner
kronor + 3 procents ränta på ränta, d. v. s. det nätta be-
loppet av 96 millioner kronor.

Redan av detta skäl var det naturligtvis omöjligt för sven-
skarne att tänka på inlösning. Att Wismars invånarantal stigit
från 6,000 till 200,000, att det 1903 var en rätt blomstrande
handelsstad' kunde i detta fall inte spela någon roll. Vida
