408 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Från unionstvisternas tid.

Norrmännen och unionskungarne.
Sid. 309.

Den unionella etiketten iakttogs alltid mycket noga av
unionskonungarne. På resorna mellan sina båda huvudstä-
der bytte de samvetsgrant uniform, då gränsen passerades.
Svenska adjutanter följde visserligen med till Norge (liksom
alltid norska hovmän och adjutanter funnos i Stockholm)
men fingo där hålla sig så mycket som möjligt i bakgrunden.
Inte så sällan låg någon norsk truppavdelning och gjorde
vakttjänst i Stockholm; de käcka norska gutterne .voro för
övrigt mycket populära bland stadens kvinnliga befolkning.

En självklar sak var, att prinsarne fingo både svensk och
norsk uppfostran. Karl XV och hans bröder hade, såsom förut
nämnts, under några av sina pojkår en norsk guvernör, den
förträfflige Otto Aubert.

Allt detta till trots funno sig norrmännen dock tillbakasatta
av kungahuset. Det är en inte så alldeles ovanlig och förmod-
ligen riktig uppfattning, att om hovet litet oftare hade vistats
på Kristiania slott, om t. ex. alltid någon av kungafamiljen
hade bott där, så att norrmännen vant sig vid att ha »sina
kungliga» bland sig, så skulle möjligen förhållandena mellan
de båda länderna ha utvecklat sig på ett annat och vänskap-
ligare sätt, än som skedde.

Som det nu var, kunde man anno 1895 få höra en stortings-
man i stortinget uttala ett beklagande av att överbefälet
över norska armén var anförtrott »åt en främmande man i ett
främmande land». Och när denne »främmande man» utdelade
ordnar åt norska statsråd och ämbetsmän, fingo mottagarne
det hett om öronen i sitt eget land.

År 1897, när kung Oskars 25-årsjubileum tillstundade och
man i Sverige gjorde stora insamlingar till en fond för lung-
sotssanatorier, vägrade norska stortingets president Steen
att teckna sitt namn på en dylik lista, och hans tidningsorgan
