410 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

En av Första kammarens klipskaste ledamöter sade emeller-
tid ett ord, som för oss, sena tiders betraktare, förefaller för-
lösande: »Om detta yttrande fällts annorstädes än i Sverige,
skulle excellensen nu vara landets populäraste man.» Och
om denna mening var han förvisso inte ensam, tillägger
Hamilton.

Boströms unionspolitik.
Sid. 312 st. 2.

Professor S. J. Boäthius, som synes ha väl förstått Boström
och fått del av förtroliga meddelanden rörande hans upp-
fattning och åtgöranden, har uttalat följande mening om
statsministerns norska politik. Den vilade på två förutsätt-
ningar. Den första var, att den krasst svenskfientliga norska
vänsterns upprustning gent emot Sverige skulle medföra en
svår ekonomisk kris i Norge och därför göra detta parti
omöjligt. Den andra var, att norska högerpartieti alla väder
skulle visa trohet mot unionen. För den skull, menade Boström,
»gällde det endast att vinna tid». Men i båda fallen hade Bo-
ström räknat fel. Den ekonomiska krisen uteblev väl ej men
hade föga inverkan på folkstämningen. Och även inom vida
kretsar av norska högern verkade den nationalistiska agitatio-
nen så, att »unionsleda» eller direkt fientlighet mot Sverige
grep omkring sig.

Från Karlstadsförhandlingarna.
Sid. 317—318.

Den svåraste stötestenen var det svenska kravet på gräns-
fästningarnas nedläggande. Att även vänsterpartierna i vårt
land höllo på denna fordran berodde bl. a. på farhågor för att

lossnade. Patienten tillskrev det IKleens vattenkur. Men doktorn gen-
mälde på sitt vanliga respektlösa sätt: »Vad gör det, då Baron ändå
har så mycket löst i truten förut?» Åkerhielm svalde den okynniga
frispråkigheten men besvarade den, när han nästa gång kom igen till
Karlsbad, med att själv anlita en av Kleens arga konkurrenter, en
tysk läkare, men skicka sin betjänt till Kleen.
