414 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

De senaste årens Viktor Rydbergs-

forskning
Sid. 327—349

har givit oss en mera nyanserad och delvis ny bild av skaldens
liv och författarskap. Axel Forsström har med framgång
specialiserat sig på Viktor Rydbergs barndomsår och Paul
Gemer på hans ungdomstids författarskap, medan Sverker
Ek i en studie rörande skaldens lyriska diktning visat en säll-
synt förmåga att tränga in i hans världsåskådning och åter-
ge de finaste skiftningar av hans själsliv. Rikt givande är
även Olle Holmbergs bok om Viktor Rydbergs lyrik med
sin Öövertygande analys av skaldens stämningsliv. Både
genom dessa undersökningar och genom Victor Svanbergs
avhandlingar om »Singoalla» och »Den siste atenaren» fram-
står Viktor Rydbergs personlighet nu för oss mer levande än
förr, mer mänsklig med de fel och med den kamp mot ned-
dragande makter i eget bröst, som även denna höga ande
hade att utkämpa. Hans brev ge oss också bilden av en både
lidande och stridande man med oro i blodet, en personlighet,
som det mera sällan var förunnat att få röra sig i samma rena
luft och under samma klara himmel som i hans diktverk.
Viktor Rydbergs gode vän Sigfrid Wieselgren har uttalat
följande vackra och förstående ord om den hädangångne
vännen: »Den som känt Viktor Rydberg från grunden,
måste finna, att man gör honom en mycket dålig tjänst genom
att framställa honom som en av naturen harmonisk personlig-
het och hans livsutveckling som en idyll utan stormar och
kriser. Därmed förfalskar man i själva verket hans bild och
fråntager honom något av det största i hans väsen, nämligen
den oerhörda, under våldsamma strider vunna moraliska
kraften och den aldrig tröttnande viljan till det goda.»

Om skaldens kamp med stämningsmänniskans medfödda
obenägenhet mot regelbundet arbete har Viktor Rydberg
själv vittnat i ett brev till en vän. Han beskriver där — om
ock med påtagliga överdrifter — de födslovåndor, under vilka
»Den siste atenaren», den numera klassisk vordna historiska
