416 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Victor Svanbergs analys av »Den siste atenaren» innehåller
flere djärva hypoteser såväl om Viktor Rydbergs personlighet
som beträffande frågan, om han haft levande modeller för
huvudpersonerna i sin historiska roman. Svanberg gör gäl-
lande, att Krysantevsgestalten tecknats efter Rydbergs tro-
faste vän S. A. Hedlund, och att Peter Wieselgren, som då
var domprost i Göteborg, stått modell till Teodoros, en ädel
representant för kristendomen. Den senare hypotesen av-
visas dock bestämt av Sven Lönborg och Gemer såsom stri-
dande mot både psykologiska och andra fakta. — I Karmides,
denna livshungriga ynglingagestalt, som njutningslystna kam-
rater locka att i botten tömma njutningens bägare i sköna
danserskors sällskap, medan biskop Petros brottas med de
hedniska makterna om hans själ, återfinner Svanberg väsent-
liga drag i Viktor Rydbergs egen själ, om vilken onda och
goda makter kämpade vid den tid, då han skrev romanen.
Men »den måttfullhet, som var ett grunddrag i Rydbergs
lyckligt avvägda naturell» — för att tala med skaldens äldre
ungdomsvän, den framstående skolmannen' Meijerberg —
»räddade honom från utsvävningar».

Helt andra slutsatser har emellertid Svanberg kommit till
i fråga om Viktor Rydbergs liv och personlighet. Men hans
hypoteser ha framkallat skarpa gensagor från flera håll,
särskilt från Sven Lönborgs sida. I sin bok om Viktor Ryd-
bergs Göteborgstid lämnar denne forskare nya, intressanta
bidrag till skaldens ungdomshistoria. I denna avhandling
möter man ej blott en vetenskapsman med moget psykologiskt
omdöme och djup ansvarskänsla för död mans rykte utan
också en personlighet, som är stämd i samklang med det ädla
och upphöjda i Viktor Rydbergs själ. För var och en, som läst
Victor Svanbergs bok om »Den siste atenaren», är det en ovill-
korlig plikt mot Viktor Rydbergs minne att ta del av Lönborgs
motskrift.
