434 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

stoftgrand i universum är ej, menade han, en människa,
när man tänker på »de tio milliarder solar, som röra sig i vår
lilla astralbubbla, kallad Vintergatam». Och ändå äro även
de i sin tur så obetydliga, att »de skulle skämmas för sin
obetydlighet, ifall de hade medvetande om det helas vidd».

Alfred Nobels hälsa hade alltid varit svag, och på bottnen
av hans själ lurade svårmodets demoner, »andarna från
Nifelhem», såsom han kallade dem. På hösten 1896 försäm-
rades hans hälsotillstånd genom åderförkalkning med för-
svagad hjärtverksamhet. Icke förty arbetade han med oför-
minskat intresse på sina experiment, ända till dess ett slag-
anfall ändade hans liv den 10 december 1896.

Från de gamla brukspatronernas och
brukssmedernas tid

har Johan-Olov Johansson efter levande modeller från sin
hembygd i Dalarne tecknat typer, som det är en verklig upp-
levelse att göra bekantskap med. I hans böcker »Smeder,
brukspatroner och bergsmänmn, »Underliga människor» och
»Våra fäder» möta vi ståtliga exempel på något av det bästa,
det mest kärnsunda, som finns på bottnen av den äkta sven-
ska folksjälen. Och dessa bilder ur livet äro berättade med
en vederhäftighet och en äkta humor, som göra »Johan-Olovs»
böcker till något av det allra värdefullaste, som skrivits på
svenskt språk. Det gör en gott ända in i hjärteroten att
läsa om brukssmederna, dessa dunderkarlar med muskler, som
hårdnat kring storsläggan, och nerver, som aldrig sveko. När
Håkansson fick ena stortån krossad av ett nerramlande järn-
stycke, rev han bara ett stycke ur skjortan, tömde snusdosan
över den krossade tån och band om. Svårt hade han för att
gå, men han stannade kvar och utförde sitt arbete vid här-
den, som om ingenting hänt.

De gamla smederna voro en arbetarkår med mycken yrkes-
stolthet. De krusade ingen, ej ens brukspatronen. »Patron
ägde bruket, men smederna ägde yrkeskunskapen.» Det var
därför inte värt för patron att lägga sig i smedsförmannens
