FACKFÖRENINGARNAS FÖRHISTORIA. 437

En präktig patron av gamla sorten var även Reinhold
Geijer, den siste brukspatronen på Uddeholm. Om honom
har J. H. Palmqvist berättat i sin intressanta bok »Det
gamla bruket», som innehåller ett rikt bildgalleri av typer
och livsöden från denna tid, skildrade ömsom med en frisk
och livfull berättarton, ömsom med gripande allvar. Patron
Geijer hade inte bara brukets alla ekonomiska detaljer på
sina fem fingrar utan kände också personligen sina tusen-
tals underhavande och visste på pricken, hur de hade det.
Han var verkligen som en far för dem alla. Kom någon i svå-
righeter, så var det bara att »gå till patrom». Där blev man
ofelbart hjälpt — bara patron var på gott humör. Den mäk-
tige hade nämligen också sina mörka dagar, då han var
som ett rytande lejon. Därför var det alltid säkrast att
först höra sig för hos kontorsherrarne, hurudant barometer-
ståndet för dagen var.

Annan hithörande litteratur: Vilhelm Gödel, Bergsmannaliv

på 1870-talet, kr. 7.
Linnar Linnarsson, Gamle patron och hans tid, kr. 3: 75.

Fackföreningarnas förhistoria
sid. 407 st. 2

började vid mitten av 1860-talet med att arbetare samt hant-
verkare och andra småborgare sammanslöto sig till arb e-
tareföreningar med uppgift att förbättra arbetarnes
ekonomiska och sociala ställning och höja deras bildning ge-
nom att bereda dem tillfälle till bättre undervisning. Denna
rörelse höll sig ännu inom de borgerligas råmärken och när-
mare bestämt inom ramen för det liberala partiets program.
På de första möten, arbetareföreningen i Stockholm höll,
kunde man få höra talare så vackert »förmana till fosterlands-
kärlek, gudsfruktan, arbetsamhet, aktning för lagarna och enig-
het». Det vilar också mycket av samma tidsstämning över en
annons om ett sammanträde i Stockholms arbetareförening
på nyårt 1858, enligt vilken man först skulle en timmes tid
diskutera »arbetarnes enskilda angelägenheter,. Sedan —
