438 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

heter det — »kommer en vetenskapsman att uppträda med
ett föredrag i frenologien, en skildring över naturens stora
orsaker, med fortsättning påföljande söndag. Sång och
muntration. Inbjudes härmed varje tänkande arbetare, som
vill söka upplysning och sanning, att med sina fruntimmer
här finna tillfredsställande aftonunderhållning på söndags-
aftonen i utbyte mot andra, skadliga ställen.»

När föreningen firade sitt tioårsjubileum, skedde detta med
föredrag, deklamation, kvartettsång och bal; och August
Blanche har en lovordande skildring därav i »Illustrerad
tidning», så lydande: »Damerna, tillhörande arbetarnes fa-
miljer och vänner, prunkade ej av sidenbaréger, blonder och
juveler; men ungdomen och behagen kunna hjälpa sig sådant
förutan: det vackra och smakfulla ligger, som man vwvet,
ofta mera i det enkla än i det praktfulla; och vi behöva väl
knappast säga, att där icke förmärktes dessa utdansade
skönheter, varav de s. k. bättre salongerna ha sådant över-
flöd. De arbetsamma och städade flickor, som svängde om på
arbetarnes bal, dansa kanske icke oftare än en gång på året;
men så var det också en dans av hjärtans lust, en dans varav
man länge njuter, och som ger en riklig ersättning för mänga
dagars försakelser och mödor.»

Emellertid blev i längden sämjan inom arbetareföreningar-
na inte den allra bästa. Dessa sammanslutningar bestodo av
alltför olikartade samhällselement. Det vwvisade sig, säger
John Lindgren i sin skildring av den svenska socialdemokra-
tins historia, »att en arbetarrörelse under borgerlig ledning
i längden var ur stånd att behålla arbetarnes förtroende. Att
lirka ihop borgerliga och proletära intressen inom samma
förening var ett konststycke, som även de skickligaste liberala
organisatörer måste gå bet på. De misslyckades — av den
enkia anledningen, att de saknade salig Mänchhausens för-
måga att lyfta sig själva vid håret». Nästa stadium i utveck-
lingen blev, att arbetarne ensamma togo saken om hand:
fackföreningarnas tid började. Men på sam-
ma gång voro fackföreningarnas ledare kloka nog att söka
samverkan med den borgerliga vänstern och därigenom ge en
helt annan politisk kraft åt sina krav på en tid, då arbetarne
själva ännu voro nästan orepresenterade i riksdagen.
