NÅGRA NYA NOTISER OM KOLERAEPIDEMIERNA. 457

män »skulle avvakta sjukdomen och Försynens skickelse med
samma orubbliga lugn, som fordom Roms senatorer på sina
senatorsstolar läto döda sig av gallerna hellre än att över-
giva fäderneslandet;!. Tidningen hotade också att publicera
namnen på dem som snöpligen övergåve riksdagen.

Ett yttrande, som också förtjänar framdragas ur riksdags-
protokollen, var oppositionsmannen Anders Danielssons ut-
rop: »Vi böra besinna, att Hans Maj:t konungens liv är, om
icke dyrbarare (!), åtminstone lika dyrbart som något
av våra — och han skyr icke faran.»

+

Vid 1853 års koleraepidemi var den blivande generaldirek-
tören Magnus Huss chef för ett provisoriskt kolerasjukhus
på Kungsholmen. I sina »Levnadsminnen» berättar han som
exempel på farsotens häftiga förlopp, »att det tvenne gånger
inträffade, att då jag vid aftonbesöket kl. 8 lämnat ett rum
med åtta sängar fullt, fann jag det på morgonen följande
dag tömt, d. v. s. de sjuka hade alla under natten avlidit».
Huss hade varit med om mycket här i världen, men detta
var den värsta tid, han någonsin genomlevat.

I Karlskrona insjuknade samma år i kolera nära 2,000
människor eller en sjundedel av befolkningen, och över hälf-
ten av dem avled. Tillståndet förvärrades därigenom, att
två av läkarne dukade under för sjukdomen.

Alla lik transporterades i barkasser till kolerakyrkogården
på Saltö, där jordfästning ägde rum varje morgon och afton.
I en del hus dogo alla invånarne. Under denna sorgens och
bedrövelsens tid var stadens borgmästare, lagman Christier-
son, outtröttlig i arbetet på att försöka hejda farsoten och
lindra den nöd, som följde i dess spår. Dagligen gjorde han
en rond till de fattigas hem och delade ut åt dem läkemedel,
matpolletter och klädespersedlar. Månget litet barn tog han
på sina armar och bar det till den asyl, som inrättats för

föräldralösa små.
+

1 Se Grimberg, Världshistoria 3: 407.
