458 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Även 1866 var ett koleraår. Ett av de hemsökta husen
i Stockholm var ett ruckel vid Grev Magni gränd i en av
stadens dåvarande utkanter, där Carl Larsson, den blivande
store konstnären, bodde som trettonåring. Hemmet var fat-
tigt, och det krälade av kackerlackor och annan ohyra, be-
rättar han i sina levnadsminnen. I samma hus »voro inac-
korderade stadens svagsinta; där rasade lungsoten, där rasade
blodiga slagsmål, där bedrevs skörlevnad, där pekade man
ut mördare och tjuvar. '

Tänk och rys: i vart rum bodde i regel två å tre familjer;
eländet, smutsen och lasten frodades där, puttrade och pyr-
de hemtrevligt, frätte och förruttnade kroppar och själar.

Dit längtade naturligtvis alla sjukdomar, och dit kom
koleran också året efter det han på vägen från sitt hemland
rasat på ett förskräckligt sätt i Mecka och Egypten.»

Det enda, som här gjordes mot farsoten, var att röka i
trappor och korridorer med tjära tre gånger om dagen. »Det
var en ryslig tid! En hel familj, nyligen kommen från Små-
land, sjuknade och dog inom mindre än två dygn. Jag minns,
att det var en hel rad döttrar, från långa fullvuxna till små
tuttor. Gårdarnas alla barn, i det närmaste, dogo; och av
den sorten fanns det en myckenhet, ty det följer i regel med
fattigdomen.

Med skallrande tänder avgåvo hos mor min käringarna
morgonrapporterna, och de själva voro ofta innan kvällen
döda. Flera gånger om dagen kommo likvagnarna, och de
stoppades fulla av kistor, stora och små. Snart tog man sig
för att fabricera likkistor i en stor vedbod, och aldrig glöm-
mer jag hammarslagen på spikarna ... En liten stackars
korgmakare, som plägade göra sina korgar i boden bredvid,
blev till sist så vettskrämd, att han började kräkas och få
kramp; och ehuru gubben Berlin! röt åt honom, att han alls
icke var sjuk, skakades själen ur honom, och min näsa stötte
i trappan emot hans kalla stortå, när han kånkades ner...
jag såg och hörde ju ingenting för den tjocka tjärröken.»

1 Fattigläkaren.
