472 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Strindbergs brev till Harriet Bosse
sid. 535

låta hans ljusaste och vackraste sidor komma fram: hans
känsliga hjärta, hans innerliga längtan efter ett eget hem
och hans varma barnakärlek. »Till dig, som gav mig livet
åter», skrev han i en tillägnan till henne i mars 1901. Breven
till henne ge också ett gripande intryck av hur den åldran-
de Strindberg söker rädda åt sig den »vår i vintern», som den
unga, knappt mer än tjuguåriga kvinnan enligt hans egna
ord skänkte mannen på över femtio. I ett brev strax före
giftermålet skriver han: »Håll mig sällskap, tills mitt öde är
fullbordat — jag tror det icke skall dröja länge. Bliv aldrig
ond på mig; hav medlidande! Det är ingen lynnets sak,
Du märker — det är mitt öde, Du ser. Hjälp mig att bära
det; övervinnas kan det ejlh

Något om Strindbergs vetenskapliga

funderingar.
Sid. 528 st. 3—4.

Strindbergs genialitet tog sig på detta område uttryck i
flera idéer, som hörde framtiden till, såsom hans teori om att
grundämnena ej äro oföränderliga utan kunna övergå i var-
andra. Men han förtog dessa ingivelser deras vetenskapliga
värde genom oriktiga slutsatser och genom att inordna
dem i ett felaktigt orsakssammanhang. Förmåga av veten-
skaplig kritik var något, som den oroliga, impulsiva fantasi-
människan August Strindberg fullständigt saknade.

Och hur rent av slarvigt han kunde gå till väga, har hans
vän Albert Engström berättat ett dråpligt exempel på. För
att visa, att det fanns släktskap mellan svenskan och finskan
har Strindberg i »Blåböckerna» anfört följande finska sats:
»Oletko kotona huomenna?: Är du hemma i morgon.» Ljud-
likheten mellan det finska »huomenna» och det svenska
»hemma» är ju påtaglig. Felet är bara det, att »huomenna»
inte, som Strindberg tror, betyder »hemma» utan »i morgom.
