474 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Jenny Lindiana.
Sid. 614, 618, 619.

Fru Tornérhjelm, en av våra mest uppburna amatörsån-
gerskor bland Jenny Linds samtida, har berättat några min-
hen av sitt sammanträffande med den stora konstnärinnan.
Första gången hon såg henne, voro de bägge barn. När lilla
Jenny var sminkad för scenen och levde för sin roll, kunde
hon se riktigt söt ut, men i vardagslag var hon bara »en liten
blek flicka med buttert ansiktsuttryck». Men hennes blick
var »djup, liksom frånvarande, och hennes panna klar och in-
telligent». Framför allt fängslade hon dock genom »den sil-
verklocklikt rena rösten».

Längre fram i tiden träffade fru Tornérhjelm den då världs-
berömda sångerskan i societeten men gjorde den iakttagelsen,
att »samma slutna min och drömmande blick, som förvånat
mig hos barnet, ännu funnos kvar hos den unga flickan. Hon
såg ej särskilt på någon och samtalade med ingen. Snart spe-
lades upp till vals, och hon omringades av herrar, vilka täv-
lade om äran att föra henne i dansen. Hon dansade med stort
behag och lätthet men tycktes så litet medveten om vad som
omgav henne, att hon nästan liknade en sömngångerska.»
Men när en begåvad blott tolvårig musiker började spela piano,
satte hon sig bredvid honom. Och nu »ljusnade och förskö-
nades hennes anletsdrag på ett underbart sätt. Det soliga
leendet och den strålande blicken bröto fram i all sin glans.»
Endast i sådana stunder tycktes livet le mot den så rikt be-
gåvade konstnärinnan. »Finns då ingen lycka på jorden?”
tänkte jag vemodigt och kände nästan medlidande med denna
så utomordentligt högt uppburna sångardrottning.»

Ld

I och med publicerandet genom Lotten Dahlgren av Jenny
Linds brev till sin förmyndare och faderlige vän, hovrätts-
rådet Henrik Mathias Munthe, ha vi kommit henne som
människa vida närmare än förut. Korrespondensen är
helt enkelt förtjusande och utgör ett vackert minnesmärke
över Jenny Linds omfattande välgörenhet. Här får man
