JENNY LINDIANA. 475

talrika bevis på den rent otroliga minnesgodhet, som den
firade konstnärinnan visade, när det gällde hjälpbehö-
vande. Munthe, som Jenny Lind älskade att kalla »sin rätte
fader», var ej blott en trofast hedersman med ett hjärta gott
som guld och en välgörande humor — han delade också sin
myndlings musikaliska intressen och var själv en av Stock-
holms yppersta Bellmanssångare och fiolspelare. Munthe hade
det krävande värvet att sköta den stora sångerskans ekonomi
och förvalta de summor, hon anslog till välgörande ända-
mål. Han gick själv omkring och delade ut hennes gåvor åt
otaliga låntagare och pensionärer, åt unga behövande konst-
närer såväl som åt fattiga små gummor vid de många Stock-
holmsgränderna. Och ej minst kinkig var uppgiften att hålla
måtta med välgörenhet gentemot den massa människor, som
gjorde anspråk på att få med av sångerskans »på ett par
minuter hopsjungna millioner», såsom det hette.

När Munthe en gång hade otur med en penningplacering för
sin myndling, var det h o n o m, som förlusten gick djupast till
sinnes, och h o n som tröstade: »Den varma tillgivenhet och det
oinskränkta förtroende, jag för Hovrättsrådet hyser, kan aldrig
i detta liv förminskas; och önskade jag, att Hovrättsrådet
kunde lika lugnt som jag emottaga underrättelsen om en pen-
ningeförlust, när den drabbar mig. Min enda sorg är Hov-
rättsrådets bekymmer därvid. Om jag ock förlorade h ela
min förmögenhet, så bleve det dock därvid, att Hovrätts-
rådet ej i mina ögon kunde någonsin gälla för annat än vad
nu är fallet. Och håller Hovrättsrådet det allra ringaste av
mig, så tänker Hovrättsrådet ej vidare på hela förlusten och
låter saken bli oss emellan så mycket som möjligt. Vill Hov-
rättsrådet vara så snäll och bli glad igen och sjunga en Bell-
mansvisa att förlusta sig med??»

Åt Munthe anförtrodde Jenny Lind mycket, som världen
aldrig fick veta. Hennes brev till honom ge oss bilden av en im-
pulsiv konstnärsnatur, som trots nästan enastående triumfer
på konstens bana innerst alltid kände sig hemlös och längtade
till en bättre värld. »Jag vet väb, skrev hon en gång på
äldre dagar till honom, »att en natur som min har hem ingen-
städes här nere. Jag är en främling överallt.» Aldrig kunde
denna »obotligt drömmande natur», såsom hon karakteriserade
sig själv, känna sig fullt lycklig.
