NATHAN SÖDERBLOM, EN FREDSSTIFTARE UTAN LIKE. 489

var han alls ingen tungus utan en av de gladaste bland oss.»
Det var — säger en minnestecknare — »som om alla över-
drifter, det råa och lättsinniga, som lätt förfular ungdoms-
glädjen, vek av sig självt för hans personlighet. Det fanns, trots
all okonstlad munterhet och barnslig enkelhet, från tidigaste
år något av andlig förnämhet, något av utkorelsens allvar i
hans väsen.»

Och rättfärdighetskravet stod alltid levande för denna rak-
ryggade och impulsiva natur. Utan att fråga efter opinioner
och fördomar gjorde han precis så, som hans samvete bjöd
honom. En gång hade en av hans lärjungar från Uppsala, en
begåvad men för sin respektlösa frispråkighet känd ung
prästman, tagit sig det orådet före att ganska ampert
kritisera både ett prästmöte i stiftstaden och biskopens
ämbetsberättelse, med den påföljd att Hans högvördighet i
vredesmod gav honom en uppsträckning för brott mot både
fjärde och åttonde buden. Och till yttermera straff blev han
av domkapitlet sänd som vice pastor till en fattig och avlägsen
församling i övre Dalarne.

Men professor Söderblom tog reda på händelseförloppet
och stack minsann inte under stol med sin harm över detta
klumpiga sätt att behandla en dylik sak. Och knappt hade
den unge mannen börjat sitt nya värv, förrän han fick ett
brev från Söderblom med följande glädjebudskap: »Jag ställer
tretusen kronor till ditt förfogande, om du vill resa till ut-
landet och studera.» Detta var första stipendiet ur den ny-
ligen bildade Olaus Petri-stiftelsens fond, vars avkastning
donatorn hade givit Söderblom rätt att bestämma Ööver.
»Det sjöng och jublade i mig», berättar den unge pastorn.
»Det hade hägrat för mig att få se mig om i världen och lära
känna andra folk och andra delar av kristenheten. Vad som
mest rörde mitt hjärta var Söderbloms ridderliga och generösa
sinnelag. Just nu, när jag hade blivit exemplariskt avstraffad
av min biskop och, såsom det tolkades, ”förvisad', just nu,
när många av mina ämbetsbröder betraktade mig som varg i
veum och några av dem tydligen hade låtit mig känna sitt
ogillande, just nu trädde Nathan Söderblom till min sida
utan att blygas och gav mig denna verksamma hjälp och denna
hedersamma upprättelse.»
