NATHAN SÖDERBLOM, EN FREDSSTIFTARE UTAN LIKE. 491

förståelse mellan kyrkor, folk och raser. Det var ett steg mot
det målet, han tog, då han sammankallade det ekumeniska
möte, som skulle vittna om att den kristna kyrkan var en,
trots söndringen mellan staterna. År efter år arbetade Söder-
blom på att förbereda den stora tankens förverkligande.
»Förståndiga» människor betecknade överlägset hela tanken
som en utopi. Men här fanns, för att begagna Söderbloms
egna ord, »en ovägbar faktor med, som icke kunde beräknas.
Denna ojämförliga och ovägbara faktor hette Tro. Förtröstan,
som tror det omöjliga, därför att den tror på Gud.»

Nathan Söderblom hade mod att våga det omöjliga — och
han lyckades.

I augusti 1925 samlades ombud från ett trettiotal kristna
kyrkosamfund i Stockholm, bland dem representanter från
både Japan och Kina. Stor vördnad ingav en gammal vit-
skäggig patriark från Alexandria, som representerade den
grekisk-ortodoxa kyrkan. Endast den romersk-katolska kyr-
kan hade sagt ett obevekligt nej. Den hade blivit inbjuden
men utan några förhoppningar på att man skulle få med
representanter därifrån. Ty för Vatikanen är ingen annan
väg till endräkt tänkbar än ett återvändande av alla »kätterska»
kyrkosamfund till lydnad under Rom.

Efter mötets slut skrev Söderblom: »Frågar mig någon om
huvudsaken vid mötet, så svarar jag utan ett ögonblicks tve-
kan: de gemensamma gudstjänsterna. Ty i dem uppenbarades
en enhet, som för många var en uppenbarelse.» Om nattvards-
mässan i Engelbrektskyrkan skriver han: »När vi gingo fram
där under tonerna från orgeln och kören eller insvepta i för-
samlingens psalmsång, lutheraner och presbyterianer, angli-
kaner av evangelisk eller högkyrklig läggning, metodister och
kalvinister, baptister, kväkare och herrnhutare, gammalkato-
liker och tjeckoslovakiska kyrkans förtroendemän, tyskar,
fransmän, ungrare, tjecker, Österland och Västerland, då var
det som en svag jordisk fortsättning av den stora skaran, vil-
ken samlas inför Lammets tron ... Här var mötets innerli-
gaste ögonblick.»

Så blev det ekumeniska mötet en toleransens och endräk-
tens högtid utan like. Och själen däri var Sveriges ärkebi-
skop. Endast en så mångsidig, vidsynt och charmerande per-
sonlighet som »mannen med det ekumeniska hjärtat» kunde
