Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommarafton 1523.
Målning av Carl Larsson.

När nöden var som störst.

»Herr Sten, den trogne Sture,

han föll vid Åsunda sjö.

Och om mig så vingar bure,

nu flöge jag dit att dö.

När slagen han låg på båren

och yrsnön lekte i såren,

de sina han blitt såg an.

»Vi bleknen I män för döden?
Friskt mod! Ty, när störst är nöden,
nog finner väl Gud sin man.»

Edvard Bäckström.

RISTIAN II var på hemfärd från Stockholm till
Köpenhamn. Blodbesudlad var hans väg, och ett

folks förbannelser följde honom. Men han kände till-
fredsställelsen att ha lyckats, lyckats med vad hans före-
trädare under ett århundrade icke förmått: att kväsa
Sveriges styvnackade folk. Alltsedan slutet av 1300-
talet hade Danmarks regenter satt som ett huvudmål för
sin politik att sträcka ut sin makt även över Sverige. Gång
på gång hade de lyckats tillknyta unionsbandet, men blott
en, unionens stiftare, den stora drottning Margareta, hade
lyckats för längre tid hålla det starkt. Den djupast
