DALASAGAN OM FLYKTINGENS FÄRD. 19

deras pastorat samt »alla traditioner och sagor, som om dem
berättadess. I anledning härav anställde kyrkoherdarne
formliga förhör med sina sockenbor.

Sägnen om Gustavs färd 1 halmlasset återkommer med
nya drag i den tradition, som levde i Svärdsjö mot slutet av
1600-talet och då upptecknades av en för övrigt okänd
person vid namn Brenner, antagligen Uppsalastudent, vil-
ken vid den tiden gjorde en resa genom Dalarne. Han berät-
tar, att Sven i Isala kört Gustav norrut »uti ett halmlass,
vilket under vägen blev med spetsar rannsakat av de danskes
vakt vid grindar och broar; och vart konungen av en spets
lite skadd i benet, så att blod utgick. Då bonden fick se det,
skar han sin häst i foten och övertygade dem, att bloden
kom däravi. Här ha vi alltså källan till denna ryktbara
episod i Gustav Vasas historia, om vilken Peder Svart ingen-
ting har att förtälja liksom ej heller om övriga äventyr
sedan Gustav flydde från Ornäs.

Flytta vi oss till 1750-talet, finna vi nya uppteckningar
av folktraditionen, denna gång från Siljanssocknarna, dels
av prästerna 1i dessa trakter, dels av andra personer, som
rest därigenom. Uppteckningarna gjordes för den förut
nämnde äÄgaren av Ornässtugan, Brandberg, som var en
flitig samlare av minnen från Gustav Vasas dagar. Dessa
sägner förtälja, att Sven i Isala slutligen avlämnat sin
skyddsling hos en annan kronoskytt, Per Mats Olsson
i Marnäs by ett par mil därifrån, ej långt från gränsen mel-
lan Leksands och Svärdsjö socknar. Men icke ens där ansåg
man honom nog säker. Mats Olsson skall därför ha fört
honom ännu längre in i Leksandsskogen. Där låg han i
tre dagar gömd under en stor kullfallen fur. —  Denna
sägen är upptecknad av Brandbergs brorson, som t. o. m.
protokollfört den sålunda: »Emot 1/4 mil ifrå Marnäs by
är ett ställe som kallas Närbo låga, därest en låga varit, som
legat över åen men nu är bortfluten. Vid detta rum berät-
tade för oss Olof Olsson i Marnäs, som vart för något över
3 år sedan dö, då om 90 års ålder, att konung Gustav I uti
trenne dygn legat under sin flykt för de danske; och lika som
genom Guds försyn korparne förde Elia kött och bröd, allt-
