22 FRIHETSHJÄLTEN GUSTAV ERIKSSON VASA.

liga efter hand diktats till, liksom även samma händelse av
folket förlagts till skilda platser. Berättelsen om hur Gustav
hållit sig gömd i en källare återfinnes på ej mindre än fyra
olika ställen, äventyret i halmlasset på två. »Lågor», d. v. s.
kullfallna eller liggande träd, ha på olika platser spelat en
viktig roll under Gustavs flykt. I Mora prästgård säges han
ha varit utsatt för samma fara som hos prästen i Svärdsjö.
På båda ställena låter sägnen hans säkerhet äventyras genom
en misstänkt artighet från värdens sida, och i båda fallen
gömmes han genom prästens försorg hos en allmogeman,
där han dock återigen löper fara att bli upptäckt men räd-
das genom hustruns rådighet.

+

En helgdag under julen, just då Morakarlarne kommo ur
kyrkan, steg herr Gustav upp på en liten kulle vid Mora
kyrkogård för att tala till den samlade menigheten. Den
låga middagssolen stod mitt över det rätt I söder liggande
Gesundaberget och spridde ett klart sken över den snöiga
nejden. En frisk nordanvind blåste. Morakarlarne samlade
sig alla omkring Gustav och betraktade uppmärksamt den
unge, manlige herrn, om vilkens oskyldiga lidanden de redan
hört så mycket talas.

Med stark och välljudande stämma förtäljde han nu om
den omilde konung Kristians framfärd där nere i Stockholm:
hur han tagit Sveriges rikes råd och ädlingar av daga, hur
han skickat fru Kristina och andra ädla fruar i fångenskap
till Danmark, samt hur han ville lägga hela Sveriges rike
under hård träldom och förgöra dess urgamla frihet. Snart
skulle nu ordningen komma till bönderna. De redliga dala-
männen kunde nog minnas, huru utländska fogdar i deras
bygd fordomdags farit fram, och Jösse Erikssons likar hade
de nu var dag att vänta. Måtte de därför ock draga sig
Engelbrekts dagar till minnes och skynda att åter jaga för-
tryckarne ur Sverigel Själv erbjöd han sig att bliva deras
anförare, om de ville stå honom manligen bi.

På detta tal svarade dalkarlarne med gny och hämndrop,
och många ville strax löpa till vapen. Dock voro flera ännu
tvehågsna. De voro ledsna vid de många krigstågen, ej
heller kände de herr Gustav personligen. De hade även hört
