m

SVERIGE BLIR ÅTER FRITT. 27

Sedan skrevo Bergslagen och Dalarne till Hälsingeland,
begärandes att de ock ville låta sig finna trofasta svenske
män till att avvärja de danskes övervåld och tyranni.» Annars
skulle här i landet »bliva så månge änkor och fattige faderlös
barn, att deras gråt, snyftan och tjutande skulle vart hus
över hela Sverige uppfylla. Om de ock ville gripa till värn
och bevisa sig manneliga», funnes gott hopp om seger »under
denne lovlige hövitsman herr Gustav Eriksson. — Skrev
ock desslikes herr Gustav själv hälsingarne till därom.

Men ärkebiskop Gustav försummade icke heller sig att
skriva hälsingarne till, det de icke skulle falla ifrån konung
Kristiern, så att i ena socknen gick budkavle att de skulle
komma tillhopa och höra herr Gustav Erikssons brev och
i andra socknen ärkebiskopens brev; och gingo breven vart
om annat och emot vartannat, herr Gustavs och ärkebisko-
pens. Därföre var ock stor tvist ibland hälsingarne på den
tiden.» -

Kristian hade i början av december 1520 fått oroväckande
underrättelser från Dalarne, »huruledes där uppe skulle
vara och vanka någre skalkar, som föra stor oro bland all-
mogen och illa tala på oss,, såsom han skriver till sin hö-
vitsman på Västerås slott, Henrik von Melen, med upp-
maning till denne att undersöka saken och straffa dem det
vederborde, När konungen hunnit ned till Jönköping, fann
han det nödvändigt att den 12 januari 1521 utfärda ett
öppet brev till inbyggarne i Västerås” stift, vari han varnar
dem för Gustav Eriksson och andra upprorsmakare, som
»smed lögnaktiga rykten och stämplingar sökte bedraga den
goda allmogem». Konungen uttalar i stället den tillförsikt
till allmogen, att denna själv skulle »gripa och straffa Gustav
Eriksson och hans partib.

Von Melen hade emellertid redan den 6 januari hållit
ting med allmogen i Tuna, söder om Runn, och tagit
löfte av folket att icke »hysa eller hemma» orostiftarne.
Några ombud synas ha utsetts att draga upp till övre Da-
larne. Men de hade icke hunnit långt, då de möttes av ett
brev, givet i Mora med landets insegel, att »kopparbergsmän,
järnbergsmän och menige Dalarne» rest sig, och att de
andra borde vara redo att följa dem. Då fick von Melen
