SVERIGE BLIR ÅTER FRITT. 33

betänketid, tills de hunnit skriva till sin herre ärkebiskopen.
Det beviljades, och Gustav skrev själv ett bevekande brev
till honom att bevisa sig som en svensk man. Men Gustav
Trolle mottog brevet »med allsomstörsta spott och föraktelse»
och sade, att han själv ville bringa Gustav Eriksson svar.

Så blev Gustav överraskad vid Uppsala av ärkebiskopen
med en väldig skara ryttare och knektar. Som den förre
var flera gånger underlägsen i stridskrafter, måste han dra
sig undan. Men en del av ärkebiskopens folk satte efter
honom och hann upp honom vid Läby vad. Gustav var
mitt ute i stenvadet, då en av hans följeslagare blev så
förskräckt vid åsynen av fienderna, »att han gav upp ett
rop och rände hastigt in uppå herr Gustav, den där då satt
uppå en liten klippare,! så att klipparen gick där omkull
med honom i vadet. Då var denne gode herre icke långt
fjärran dödsens mun.» Men vid åsynen härav vände sig det
svenska fotfolket mot fienden och höll stånd, till dess deras
herre lyckligt kommit över vadet.

I och med frihetsrörelsens utbredning till andra landskap
fingo bönderna mångenstädes ett kärkommet tillfälle att
mätta sin hämndlystnad på hatade danska fogdar. En sådan
var Johan Slangewater i Östergötland, som blev fördriven
från sin fasta gård och rymde till biskop Hans Brasks slott
Munkeboda.? Peder Svart berättar om mannens senare
öden följande: »Samme Slangewater blev sedan ihjälslagen
något från Munkeboda, där han gick i skogen och snokade
efter kvinnfolk; och det gjorde en Harald Knutssons tjänare,
benämnd Henrik, den sig för den saks skull uti kvinno-
kläder klätt hade. Men biskop Brask lät föra honom till
Linköping och begrava'n i domkyrkan; dock blev han fram-
deles där upptagen och uppbränder vid galgan.»

x

I augusti 1521 blev Gustav av ständerna erkänd som
Sveriges riksföreståndare. Innan årets slut hade med-
lemmarne av Kristians svenska regering givit sig av till

! Liten livlig häst av bondras. — ? Vid Motala ströms utlopp ur
Roxen.
