56 FRIHETSHJÄLTEN BLIR REFORMATOR.

Denne, som var trött av resan och ville gå till vila, bad, att
man skulle göra sängen 1i ordning. I sin förskräckelse visste
hustrun då ej, vad hon skulle göra. Men modern, som såg
detta, sade: ”Du behöver ej brådska med sängens bäddning,
förrän vi visat din man det täcke, som vi gjort åt honom.”
Därefter lyfte modern upp täcket så högt hon kunde och lät
dottern hålla i dess andra hörn, så att älskaren fick tillfälle
att smyga sig undan. Därigenom att de höllo täcket för rid-
darens ögon, fick denne ingenting se. Därefter sade modern
till sin dotter: ”Lägg nu över din mans säng det täcke, som
är virkat med dina och mina händer.'»

Nu följer den moraliska utläggningen: »Mine käre! Rid-
daren är varje människa, vilken efter döpelsen irrar såsom en
resande i denna världen, emedan vi alla, så länge vi äro här,
äro främlingar. Psalmisten säger: ”Jag är en främling och
min moders son”. Men under denna resa dukar hustrun — det
är köttet — ofta under för laster och lidelser. Riddaren klap-
par på dörren, så ofta han betänker, huru mycket han brutit
mot Gud; och därför fortfar han att klappa, det är att bedja,
fasta och göra goda gärningar. Så kan han inträda i renlevna-
dens kammare och vila i Guds nådelöften. Men så ofta hus-
trun — det är költet — märker att människan vill göra bot,
oroas hon, emedan hon icke gärna fördrager botövningar.
Då modern — det är världen — ser detta, lyfter hon upp
täcket — det är världens fåfänglighet, i vilken människan
finner så stor vällust, att hon tyvärr ej märker sin egen fara.»

Sund och rättfram var »mäster Olofs» förkunnelse, fri från
allt vad teologisk kammarlärdom hette. »Man känner2,
säger hans främste levnadstecknare, »hur de nya tankarna
likt sunda havsbrisar stryka fram genom den gamla världs-
åskådningens kvalmo. Upplyftande är ock att bevittna,
hur fri han är från allt vad religiöst hat heter, från utfall
mot olika tänkande; och det trots all den hätskhet han själv
fick pröva på från fanatiska katoliker. Olavus Petris bro-
der, Laurentius Petri, som sedan blev ärkebiskop, be-
rättar därom: »Den hölls då för den bäste och Gudi kärast,
som mest orkade ropa på luteraner, kättare, trosspillare,
gudsförrädare och vad för hädelseord, som någon kunde upp-
tänka. Den ene sade, att han ville våga på dem en gammal
