DET STORA AVGÖRANDET. 69

Riksdagen började med att Laurentius Andrezx, »mäster
Lars», såsom han gemenligen benämndes, vilken Gustav gjort
till sin kansler, uppläste en redogörelse för rikets tillslånd. Ko-
nungen beklagar sig där över att ovändock hans Nåde vinn-
lägger sig dag och natt om riksens bästa, bär där sorg och
mången vakonatt före, varder dock hans Nåde allt
vänt till det värsta. »Skalkar och stämplare» bleve
för mycket trodda i landet. Det ropades över hans Nåde,
ovatt han skinnar kyrkor och klosters, samt »att han in-
drager ny tro i landet. Men utomdess funnes andra
förhållanden som måste göra det till »en styggelse» att före-
stå regeringen; det var kronans armod. För dessa
orsaker begärde konungen nu att »vara kvitt regimentet,!
och att riket besörjes med en annan herre. Han tackade
för den ära som bevisats honom och hoppades, att han för
sitt »stora omak och vedermöda måtte varda besörjd medå
ett stycke lämn» till sitt redeliga uppehälle. Han aktade att
därav bidraga till rikets tjänst lika mycket som någon annan.
Framställningen slutade med en försäkran, att konungen
icke gjort detta förslag »utav någon lätthet eller för något
snack utan av rätt allvarsmening. Hans nåde känner bäst
var det håller.»?

Konungen hade i denna mästerliga framställning blott
angivit, vad som var nödvändigt, om riket skulle kunna
bestå, men hade icke utsagt, varifrån de nödvändiga med-
len skulle tagas. Det överlät han åt ständerna att själva
eftertänka och besluta. Men alla visste ju, att blott en
möjlighet fanns. Det var i känslan av hotande fara, som bis-
kop Brask nu tog tili orda. För de överläggningar, som där-
med inleddes, ha vi att hålla oss till Peder Svarts livliga men
i en del detaljer betvivlade berättelse:

»Biskop Brask talade, säjandes: ”Vi, som äro uti detta ande-
liga ståndet, måste bekänna, att vi hava svurit vår aller-
heligaste Fader Påven den lydnad, att vi intet företaga sko-
la uti lärdomen eller några andeliga saker utan hans sam-
tycke. Därför är oss icke möjligt att något avstå av den
Helga Kyrkans ägor”. — Då sporde konungen rådet och adelen
till, huru dem syntes, om det var rätt svarat. Riksrådet
Ture Jönsson — av ätten Tre rosor — och hans parti sade

! Regeringen. — ? »Var skon klämmer.»
