72 FRIHETSHJÄLTEN BLIR REFORMATOR.

genom livligheten i sin skildring». I själva riksdagsprotokollen
finner man ingenting om förhandlingarnas gång. Man får blott
veta, att vart stånd för sig haft överläggningar, ledande till att
de tre världsliga stånden uppsatte var sitt förslag. Detta
förblev länge därefter bruk vid riksmötena. Därefter fingo
konungen och rådet försöka att ur de olika förslagen få fram
ett riksdagsbeslut, som kunde underskrivas av alla ständerna.

Borgare och bönder betyga konungen sin tacksamhet och
trohet. Borgarne »bedja hans Nåde ödmjukligen, att han
dem ännu icke övergiva ville utan vara deras herre och ko-
nung så härefter som härtill. De akta leva och dö med hans
Nåde, ändå att de själva bekänna stor brist och ostadighet
vara med regimentet här i landets. Bönderna betyga varmt
sin vilja att »vara hans Nåde höruge, lydoge, hulde och trogne»,
och bägge stånden lova att med liv och makt hjälpa till att
snäpsa och straffa» dem, som genom ord eller handling sökte
anstifta uppror mot hans Nåde. »Och», heter det i borgarnes
svar, »efter de säckemunkar,! som i landet löpa, hjälpa där
mycket till, må strängeligen påbjudas, att alle munkar bliva
hemma i deras kloster; och sättas dem två tider före om året,
när de skola fara efter deras föda, en resa? om sommaren och
en resa om vinterems. Bönderna instämde häri; och tiden
sattes sedan till fem veckor vardera gången.

I fråga om »den nya tron» yttra både borgare och bönder,
att det ärendet »övergår vårt föge förstånds. Bönderna
skjuta avgörandet härom »intill de gode män, som höglärde
och i skrifterne väl förfarne äro, som äre bisper och prelater,
att de vilje granneligen överväga, vad rätt eller orätt vore».
Allmogen hade tydligen i trossaker ett obegränsat förtroende
till sina »höglärde bisper och prelaters. Men bägge stånden
önska även att få höra vad borgarne kalla »en uppenbarlig
disputatie därom, att de måtte få veta, förr än de åtskiljas,
vilken parten rätt haver, och begära, att det som rätt är
måtte allastädes varda predikat».

Den begärda disputationen hölls också inför ständerna,
och Olavus Petri och den lärde teologie doktor Peder Galle
skola ha »nappats väldeliga». Ständerna kunde därav icke
finna annat, än att de luterska predikanterna »hade god skäl
och icke annat predikade än Guds ord».

! Tiggarmunkar. — ? Gång.
