74 FRIHETSHJÄLTEN BLIR REFORMATOR.

nu på de bojor, varmed den romerska kyrkan betungat männi-
skorna. Särskilt gällde det kyrkans rätt till böter för brott mot
den kanoniska lagen. Så bestämdes: »För helgdagsbrott tage
ingen penningar, för det någon arbetar om helgedagar i andtim-
mar och fisklek, ej heller för det att han skjuter sig en fågel i
skogen.» Vidare stadgades: »Händer att fästman lägrar sin piga
eller lagfästa hustru,! böte där intet före, efter emellan dem är
rätt äktenskap för Gudi. Övergiver han henne, straffas efter la-
gen.» Det var ett erkännande av att äktenskapet under förut-
sättning av laga trolovning är »fast och giltigt utan vigsel,
såsom Sveriges förste protestantiske ärkebiskop uttalar sig.

Uppenbart är, som sagt, att Gustav haft ett kraftigt stöd
icke blott hos borgare och bönder, såsom intrycket blir av
Peder Svarts skildring, utan även hos en del av adeln, som
stod emot »herr Ture och hans parti. De motspänstige och
tveksamma inom detta stånd ha liksom de mera klarsynta
bland kyrkans män tydligtvis påverkats genom allmogens
otåliga yrkande på att äntligen få något avgörande, så att
man sluppe ligga hemifrån längre — det var ju midsommartid
och mitt i höbärgningen. Det var ett yrkande som ideligen
återkommer inom bondeståndet vid riksdagarna.

Adeln hade också ett särskilt intresse av att reformen ge-
nomfördes. Det framgår av den punkt i riksdagsbeslutet,
där det bestämdes, att adelsmännen, för att kunna fylla
sin uppgift vid rikets försvar, skulle återfå alla de gods,
som deras släktingar skänkt till kyrkor eller kloster
sedan år 1454. Utsikten till denna vinst har otvivel-
aktigt sporrat adeln att medverka till 1527 års genom-
gripande omvälvning inom det svenska samhället.

så +
x

Den nya tiden visade sina verkningar i klostrens mins-
kade betydelse. Västerås” riksdagsbeslut hade icke avskaffat
dessa, blott fråntagit dem deras överflöd. Konungen över-
enskom alltså efter hand med abboten eller abbedissan om
en viss årlig avgift, som klostret skulle erlägga till kronan.
Så skulle abboten i Varnhem till konungen avstå klostrets
laxfiske på Värmland och en del andra inkomster men be-
hålla de övriga, mot att han årligen till konungen betalade

1 Fästekvinna.
