DET STORA AVGÖRANDET. 79

Stanken på Danviken blev i längden så svår, att mer än
en av dess präster ej förmådde härda ut där. En starkt
bidragande orsak torde de spetälske ha varit. För dem
föreskrevs i Gustav Adolfs reglemente för Danviken: »Ingen
spetälsk skall fördrista sig med några andra i hospitalet
umgänge hava eller att gå i byn eller på marken, utan alle-
nast hålla sig i sin stuga.» Behövde dessa arma människor
få något köpt åt sig i staden, skulle pengarna »först i vatten
läggas», innan budet tog dem; och vid återkomsten skulle
denne lägga det köpta framför den sjuke men fick ingalunda
gå in i hans rum.

I början av 1700-talet blevo de, som voro behäftade med
sfranska sjukam, skilda från de övriga och bodde sedan i ett
särskilt kurhus, varifrån de veneriskt sjuka år 1814 över-
flyttades till det då nybyggda kurhuset på Kungsholmen.
Mot 1700-talets slut uppbyggdes ett särskilt dårhus vid
Danviken för dem, som voro »konstiga» och »tokiga», till
vilka man ej sällan räknade även misshagliga »svärmeandar,
kättare och villolärares. År 1861 överflyttades dåravdel-
ningen till Konradsberg mot ett årligt penningbidrag från
Danviken. Övriga sjukvårdsuppgifter av mera krävande
art ha under tidernas lopp övergått till de allmänna sjuk-
husen.

Vid 1700-talets mitt upphörde även Danvikens uppgift
att sörja för fattigvården, i och med det att Stockholms-
församlingarna uppförde sina särskilda fattighus. Numera
återstår alltså av stiftelsens många uppgifter endast den att
svårda sådana ofärdiga, åldriga, bräckliga eller värnlösa
personer, som äro oförmögna att eljest sig vårda och under-
hålla, ehuru de med någon egen tillgång eller genom andras
tillfälliga välgörenhet kunna i mer eller mindre grad bidraga
till sitt uppehälle».

Föreståndarne för Danviken voro ursprungligen två; senare
ökades deras antal till tre. De skulle vara »goda och oberyk-
tade män; och skola de», heter det i Danvikens skrå, »göra
deras ed däruppå, att de vilja vara hospitalet hulde och
trogne». Närmast under sig hade de en syssloman. Därtill
skulle utses »en sådan man, som de fattige kär haver, den
där ock vill leva och dö med dem i hospitalen, om man en
sådan bekomma kan».
