92 UPPRORSMAKARE.

Dalijunkerns uppror.

uppdyker bland dem en äventyrare, som ger sig ut
för att vara Sten Sture d. y:s äldste son. I verklig-

heten var han f. d. bonddräng och lydde namnet Jöns,
men han hade tjänat vid herrehov och på det viset fått ett
visst sätt att föra sig, som bedrog »de enfaldige». Sten Stures
äldste son var ännu blott ett barn, som uppfostrades vid
Gustavs hov och dog längre fram på året.

Peder Svart berättar om äventyrarens bragder:

sHan gav sig upp i Dalarne, utgav sig för unge herr
Stens son och ljög dalekarlarne alla fulla uppe i Orsa, Mora
och Leksand. Sade, att efter han var bördig till riket efter
sin fader, kunde kung Gustav honom icke lida, utan strax
han fick se uppå honom, skulle han springa upp och gripa
till värjan, viljandes dräpa honom. Vidare sade han, att kung
Gustav hade förkastat kristelig tro och var vorden en ”Lo-
ther” och en hedning. Och mycken annan lögn och skalkhet
hade han att säga för dalekarlarne. Han var ock något dä-
jelig under ansiktet, hade ock en skalkemun till att tala med:
hans ord lågo honom ganska redo. Och när han talade i nå-
gon församling och råkade komma på att nämna unge herr
Sten, den han sin fader kallade, grät han strax bitterliga —
dalekarlarne gräto med. Han bad dem ofta falla på knä och
läsa ”Pater noster” och ”Ave Maria” för hans faders själ. Han
tackade dalekarlarne, att de hade haft hans fader så kär,
bedjandes, att de ock ville låta honom, som sonen var, någon
gnista av samma kärlek åtnjuta. Och snarast sagt: han talte
så för dem, att de, som bodde i förbemälta tre socknar, hade
meste parten vwvarit väl till freds, att de hade vågat sitt liv
för hans skull. De satte till honom några unga karlar, så
många han hava ville, som honom drabanta skulle.»?

Ett brev, som han senare skrev till Dalarnes samtliga
inbyggare, börjar på följande storståtliga sätt: »Jag, Nils

DALKARLARNE höllo sig ej länge snälla. År 1527

! Skulle vara hans drabanter.
