DALJUNKERNS UPPROR. 93

Sture, högmäktige herren herr Stens, fordom Sveriges ri-
kes föreståndares, äkte och rätte son, hälsar Eder alle, danne-
män, som bygga och bo i Siljans dalar, Österdalar och
Västerdalar och Bergslagen, kärliga med Gud och Erik
konung.» Han slutar med följande vackra ord: »Den ädle,
högmäktige, fromme riddarens herr Sten Stures kristeliga,
milda, lycksaliga regimente, den stund han Sveriges före-
ståndare var, haven I alle med stor vördning, lov och pris
väl rönt, vilken haver låtit en äkta och rätt son efter sig.
Den är jag och ingen annan, herr Stens
son, Sveriges rikes infödde ypperste äd-
ling, som nu är Sveriges rikes enaste
tröst och tillflykt. Mig haven I länge
för min faders uppriktiga, milda regi-|
mentes skull ganska i hjärtat kär haft.
Jag aktar att träda uti min gode faders
fotspår. ”Thy väljen och koren mig alle
endräkteliga till Sveriges rikes före-
ståndarel - Jag vill alle dem, som liv och — paljunkerns sigill.
hals för min skuli våga vilja, giva tre

års skatt fri. Därpå skolen I eder ganskeligen och full-
kommeligen förlåta.»

»Förberörde Dalejunker eller tjuwv,, säger Peder Svart,
»drog så till Rättvik och brukade där samma konster. Men
där fick han fast andra svar. De svarade honom i munnen,
att han intet var herr Stens son, och om han än hade varit
det, vore de honom intet pliktige, ty han hade intet tagit
dem och riket utav sådan nöd, som kung Gustav gjort hade.
Med sådana svar drog han dädan igen och dit han hade
mera bestånd. Där skänkte de honom mycket gott, så att
han började ståta med beslagna värjor och annat prål.

Han tog med sig sex karlar och drog till Norge. Och vem
han gav sig till ljög han full, förtalandes och beljugandes
kung Gustav. Han kom till ärkebiskop Olof i Trondhjem,
som förärade honom stora skänker och allahanda hjälp och
undsättning. Trehundra man besoldade ärkebiskopen åt
honom, ty han var allvarligen förd i den mening,! att han
skulle vara unge herr Stens son.

! Fullt och fast övertygad.
