96 UPPRORSMAKARE.

Detta brev sände konungen med några utskickade, som
fingo läsa upp det inför dalkarlarne. När dessa nu frågade
daljunkern, vad han hade att svara härtill, hittade den
gynnarn på, att hans kära moder icke ville kännas vid ho-
nom, därför att han blivit »avlad och födder före bröllopets.
Men »då», säger Peder Svart, »föll som ett töcken från ögo-
nen på dalekarlarne, så månge som något förstånd hade, ty
de förstodo, att det var den ädla och dygderika fru allt
för när sagt.o

Ett gott stöd hade konungen också i den myndige bergs-
mannen Måns Nilsson på Aspeboda, bekant från Gustavs
vistelse i Ornässtugan. Han försäkrade dalkarlarne, att de
skulle få lov att hugga honom i hundrade stycker», om
ynglingen vore den som han gav sig ut för att vara.

Konungen hade emellertid både krigiska sammanstötningar
och underhandlingar med sina upproriska undersåtar. Dessa
fingo framföra sina klagopunkter, tolv stycken, mer eller
mindre förnuftiga, mest det senare. Bland annat klagades
över skatterna, över borglägren och den dyra tiden, över
att konungen icke ville ha så många kyrkor och kloster som
förr, över den nya tron eller olutterit» samt över att konungen
vid sitt hov brukade »så mång främmande och utländske sätt
med uthackade och brokota kläders. Dessutom begärde
de blott, att konungen »skulle bränna upp eller eljes avliva
dem som åte kött om fredagen eller lögerdagen».

Konungen skrev lugnande och hovsamt och försökte nu
som fordom tala förstånd med sina goda dalamän. Men
han »bad dem», säger Peder Svart, satt de intet bekymmer
skulle göra sig om lärdomen och matskoning,! ty de hade
där intet förstånd uppå». Vidare svarade han, »att han intet
ville bliva mästrad av dem, huru han skulle kläda sina dra-
banter och hovfolk. Han måtte ock rätta sig efter andra
potentater, kejsaren, kungar och furstar, att vi svenske äre
icke mere svin eller getter än de.»

Det nya modet med »uthackade och brokota kläder», som
stack dalkarlarne så i ögonen, att det blev en anledning till
uppror, hade uppkommit på det viset, att man i medeltidens

1 Fastande.
