DALJUNKERNS UPPROR. 97

snävt åtsittande mansdräkt skar upp tyget vid axeln, arm-
bågen, höfterna och knät, för att man skulle kunna röra sig
ledigare. Men naturligtvis skulle den lede vara framme
även här och taga den mänskliga fåfängan i sin tjänst. Man
hittar nämligen på att låta ett praktfullt, färgstarkt under-
plagg titta fram genom de öppningar, som sålunda gjorts i
övertyget. Så blev modet med »uthuggna» eller »utskurna»
kläder genast ett syndamode, »Gud till stor vanheder och
oss till stort fördärv», såsom Sveriges rikes råd klagade redan
år 1489. Men utvecklingens lag låter sig av ingen veklagan
hejdas! Från sin jämförelsevis ringa början vid de mänsk-
liga ledgångarna utbreda sig skårorna under 1500-talets
lopp vidare, så att man — Gudi klagat — till sist icke
aktar för rov att göra skåror nästan var som helst! Så var
det inga gränser längre för människors »dårhet och över-
dådighet>. Men då kunde man ju också förstå, att världens
undergång måste stå för dörren.

Men vi återvända till de uppstudsiga dalkarlarne. Upp-
roren hade karaktären av ett slags underhandlingar mellan
konung och undersåtar om de villkor, på vilka dessa ville
vara honom lydiga. På ingendera sidan tog man just
häftigt vid sig. »Det är», säger Geijer, vintet uppror, med
vilket Gustav ej underhandlat, och intet som han ej straffat.»
Hur fogligt emellertid Gustav än skrev dalkarlarne till,
morskade de sig alltjämt. »När konungens fogdar hand-
lade med dem eller skrev han ock dem själv till, vart det
allt anammat med flin och spott;, säger Peder Svart. »Ko-
nungens fogdar fingo som knappast talat tu eller try ord
med dem, förrän de bjödo dem hugg.» Då gjorde Gustav
slag i saken.

En tid efter det han blivit ledig från riksdagen 1I Västerås,
drog han upp till Dalarne och sammankallade åter allmogen
till Tuna 1528. Runtomkring den uppställde han sitt
krigsfolk med kanoner. Så fingo sig upprorsmännen en skarp
varning. »Konungen befallte utmönstra av hopen dalejun-
karens översta råd och månge andre, som hade brukat sin
skamlösa och oförflogna mun uppå honomv, förtäljer Peder
Svart. De blevo på stället dömda till döden och avrättade.
»När de andre det sågo, att blodet begynte rinna, kom annat
