98 UPPRORSMAKARE.

ljud 1 skällan. De fruktade svårliga om livet, begynte skria
och gråta, föllo uppå knä, tiggde och beddes för Guds skull
nåder av konungen, lovade bättring; och efter en ganska
lång förhandling bekommo de nåd och vänskap. Svuro ko-
nungen på nytt huldskap och manskap. Alltså kom kung
Gustav dalekarlarne till späkt och lydno den gången.»

De begynte nu märka, med vem de hade att göra. Över-
allt, där ej högsta nöden annat fordrat, har Gustavs sätt
att börja varit till utseendet lugnt och eftergivande, »och
överallt har ham, för att citera Geijer, »gått längre, än själ-
va hans motståndare anade. Det är tecknet på de själar,
i vilka en oupptäckt framtid lever.»

Daljunkern själv hade undkommit men blev i Tyskland
på konungens anmodan avlivad, sedan han bekänt, att han
icke var Sten Stures och fru Kristinas son.

Västgötaherrarnes uppror.

länge ro i sänder» Knappt var oron i Dalarne för

andra gången stillad, förrän Hans Brasks förtrogne vän
gamle Ture Jönsson Tre rosor började fiska i grumligt
vatten. Han slog sig ihop med den missnöjde Skarabiskopen
Magnus Haraldsson och en del andra västgötaherrar
för att helt enkelt göra slut på kung Gustavs regemente.
Herr Ture var rik och intog som lagman i Västergötland
en ansedd ställning; landskapets frälsemän sågo i honom »en
fader för allt Västergötland». Varför skulle ej en värdslig
och en andlig storman i förening kunna nu liksom 1 forna
tider driva bort en konung, som kommit upp med så många
gudlösa påfund?

Till efterträdare åt Gustav skall man ha påtänkt en av
de förbundna vid namn Måns Bryntesson Liljehöök.
God hjälp kunde man påräkna från de många missnöjda
munkar och nunnor, som ströko omkring i landet. Här
kunde slås ett stort slag för den gamla kyrkans sak liksom
i allmänhet för den gamla goda tiden. Peder Svart berättar,

I ; ONUNGEN hades, såsom Peder Svart säger, »icke
