VÄSTGÖTAHERRARNES UPPROR. 99

att västgötarne mottogo den skolmästare, som konungen
skickade till Skara, på följande sätt: »Han hade begynt
läsa i skolan och utlägga Mattei evangelium. Därföre vid-
talade biskopen och andre, som voro av samme ullen, djäk-
narne, att de skulle göra honom dörren trång. Vilket ock
så skedde. De gode bröder voro där intet nödige till.! När
han kom in, viljandes läsa, sprang upp menige hopen med
stenar och kastyxor, begynte en sådan lek, att den fromme
mannen tackade Gud, han kom ut igenom dörren.»

Själva utbrottet av upproret läto västgötaherrarne för-
siktigtvis äga rum i Småland, där man slog ihjäl en av ko-
nungens fogdar och tog till fånga konungens syster fru Mar-
gareta jämte hennes sekreterare, vilka reste genom land-
skapet. Under framförande av klagomål, liknande dem som
fordom ljudit i Dalom, uppsade smålänningarne på våren
1529 Gustav tro och lydnad. De meddelade öst- och väst-
götar sin föresats att »med liv och makt vara på hans argesta
och värsta» och uppmanade dem att göra sammaledes,
straffa konungen och hans luterska parti, slå ihjäl hans fogdar
m. m. dylikt, som kunde gagna den goda saken.

Men konungen hade sina spejare ute, och när han fick
veta, vad som var i görningen, var han återigen den gamle
folkledaren i var tum. Han skrev ett brev till de upproriska
Jönköpingsborna, i vilket han ställer sig ej blott försonlig —
det vore alldeles för litet sagt — utan rent av tacksam för
deras bevis på omtänksamhet. Så här lyder det:

»Vi have sport, att I, gode män, för något ryktes skull,
som falskeliga gick hos eder, att Stockholm skulle vara be-
stallat” och Uppland upprest? emot Oss, haven hållit Våran
syster, Ulv skrivare och flere hennes följe uti eder stad till
någon tid, på det hon och de icke skulle komma någon sådan
hop i händer, för vilket Vi eder gunsteliga tacke. Och efter
intet sådant obestånd på färde är, såsom hos eder rykte är,
bedje Vi, att I låten henne och hennes följe oförtövat komma
hit upp till Oss igen.

Och hav>2 Vi förståndit, att Vår fogde Gottfrid Sure är sla-
gen i eder landsända. Kanhända han själv haver något

! Behövde icke nödgas därtill, voro icke svårbedda. — ? Belägrat.
— ? I uppror.
