KLOCKUPPRORET. 103

av en historieskrivare från 1600-talets början.! Prästerna
av gamla stammen framställde naturligtvis farsoten såsom
ett himmelens straff över den kätterske konungen.

Klockupproret.

de myndigaste männen i Dalarne missnöje med ko-

nungen, därför att han hade »kättat dalkarlarne 1
ring på Tuna gärde». De påstodo, att han hade kränkt
Dalarnes »privilegier» genom att gång efter annan utan
tillåtelse draga över Brunbäcks färja — det visar, vilka
tankar undersåtarne den tiden hade om svensk konungs
rätt! År 1531 göts olja på elden. För att kunna betala
lybeckarne beslöts på herredagar, att var kyrka skulle av-
stå en av sina klockor eller dennas värde. Till varje land-
skap skickades män att underhandla härom med allmogen.
Ehuru mången tyckte det vara helgerån, var man i allmän-
het villig till uppoffring för rikets skull. Men då turen kom
till dalkarlarne, fingo de av konungens forna vänner Ariders
Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson på Aspeboda det
rådet »att breda uppå de utskickade med så många hugg
som de mest orkade bära, dock att de ingen av dem skulle
slå ihjälv.

»Denne Måns Nilsson hade härtills varit from och sin rätta
herra och konung lydig, säger Peder Svart. »Men hans
lycksalighet, framgång och gode dagar voro så margfaldige
och store, att hjärtat begynte svälla och uppblåsas med hög-
mod och storsinnighet, så att benen nu icke förmådde längre
sådant bära.» Ännu går i Dalarne en sägen, att hans
hästar voro silverskodda.

»Dalekarlarne tackade Måns Nilsson för ett gott råd och
sade det vara rätt efter deras sinne och åstundan. När nu
konungens män kommo till Leksand, platt intet vetandes
av den förrädelige handel dalekarlarne hade i sinnet, strax

l :FTER daljunkerns misslyckade uppror grodde inom

! Tegel.
