116 ETT NYTT BEFRIELSEKRIG,.

Så bar det I en hast av med honom till Lybeck, där man
väl förvarade sin nyförvärvade skatt, vlät fägna honom väl
och lät kalla honom den unge riksens föreståndare i Sveriger.
I hans namn läto lybeckarne mot hans vilja skrivelser utgå
till olika landsändar i Sverige med uppmaning att avsätta
aden hårde och store tyrannen» Gustav Eriksson.

Emellertid förenade Nordens folk sina stridskrafter till lands
och sjöss mot lybeckarne, som inför denna oangenäma över-
raskning sökte hålla modet uppe genom att tala hånfullt om
den svenska sjömakten, vilken nog också var något klumpig
i vändningarna. Det stora svenska skeppet Elefanten roade
de sig med att benämna »den svenska ko. Men snart fingo
Östersjöns dittillsvarande herrar sådana budskap, att de,
som Per Brahe säger, »blevo hjärtnopne och slogo huvudet
ned och sade: ”Gud nåde oss, arme köpmän! Det borde vi
väl förul ha betänkt annorlunda.» Slutet på äventyret
blev, att Nordens folk med förenade krafter lyckades besegra
lybeckarne både till lands och sjöss år 1536. Därmed hade
en betydelsefull förändring ägt rum 1i vår historia. Hanse-
förbundets övermakt i Norden var bruten, seklers tryckande
bojor lösta. I freden förlorade hansestäderna det mesta av
sina privilegier.

I detta krig fann Gustav Trolle äntligen gränsen för sin
oroliga bana. Han deltog som frivillig krigare i den lybska
hären och blev i dess avgörande nederlag dödligt sårad. Ha-
tad och föraktad, av ingen sörjd, gick Svea rikes forne ärke-
biskop ur tiden.

Litteratur för Gustav I:s historia 1532—1560: Per Brahe den äld-

res fortsättning af Peder Svarts krönika, utgifven af
Otto Ahnfelt; häft. kr. 2: —

Ett nordiskt kungamöte.

Nordens bägge konungar. Men de skildes ur kriget med
ömsesidigt misstroende. Framför allt stördes sämjan
därav att Gustav ej fick tillbaka de penningar han försträckt
Kristlan III. Andra tvisteämnen tillstötte eller uppletades.

DEN gemensamma faran hade för ett ögonblick enat
