126 ENVÅLDSHÄRSKARTAG.

gjorde sin plikt och straffade de gräsliga ederna utan tvärt-
om »själv brukade dem mest».

Nu steg Gustavs vrede till kokpunkten. Den djärve pre-
dikantens broder, ärkebiskop Laurentius Petri, fick mottaga
ett hotfullt kungligt brev med anledning därav att på predik-
stolarna i Stockholm ropades ej annat än »tyranner, tyranner
och omilt herrskap», fastän Kristus och Paulus hade befallt
att predika lydnad. »Predikanter skolen I vara och icke
herrars, stod det vidare i brevet. Och slutligen hotade ko-
nungen med att om icke prästerna förkunnade Guds ord
kristligare, så måste han tänka på andra medel.

Hotelsen skulle snart gå i fullbordan. Olavus Petri och
Laurentius Andre& blevo av konungen ställda inför domstol.
Anklagelsen vimlade av hätska och orimliga beskyllningar.
De anklagade hade, heter det, i sina skrifter »sbeskriat Hans
Majestäts goda rykte. Desslikes hava de ock uti deras pre-
dikan alltid med deras ”Herodem” och ”Pharaonem” ropat
och skriat, likasom de gärna säga ville, att Hans Majestlät
skulle vara en slik blodstyrann, som Herodes och Pharao
voro.» I stället hade de bort låta sina åhörare veta, »att detta
rike uti Hans Kungl. Majestäts regementstid icke herodiskt
och pilatiskt utan nådeligen och väl regerat är».

Ja den stackars konungen hade varit »omgiven på alla
sidor med så mycket förräderi likasom en uppjagad hjort,
vilken av hundar på alle sidor beängstad är», och »omäster Lars
lurade på konungens fördärv såsom lejonet eller ulven på
aset eller rovets. Såsom sekreterare »puckade han alltid
med Hans Majestät, givandes före, att han med sin evan-
geliska hop vore så stark som Hans Majestätv. När konun-
gen begärde hans tjänster, »snorkede och murrede han där-
emot med sin onyttige mun» och förklarade, att han icke
kunde belasta sig med så mycket arbete; men gällde det hans
egen fördel, så visade han nog flit i arbetet.

Rättegången slutade på ett hemskt uppseendeväckande
sätt: de anklagade dömdes att med svärd avrättas, därför
att de vetat om en sammansvärjning mot konungen men för-
tegat den. Och dock kunde mäster Olof betyga» med Gud
och ett gott samvetes, att han aldrig vare sig hemligen eller
uppenbarligen sökt skada sin konung.

De dömda blevo dock av konungen benådade. Gustav Vasas
