GUSTAV ÄNDRAR ÅSIKTER. 127

mening var tydligen endast att skrämma de djärva predi-
kanterna till försiktighet. Men den gången hade den kloke
härskaren räknat fel. I Olavus Petri hade han mött en
man, som aldrig lät böja sig.

När konungens häftighet var över, märktes det emellertid,
att han i grund och botten tyckte bra om mäster Olof. Det
visade han också genom att utnämna honom till Stockholms
stads kyrkoherde och flera gånger taga honom till råds i
viktiga saker. Konungen lyckades dock icke förmå honom
till att skriva sin egen regerings historia ej heller att efter
hans önskan beskriva gamle konung Kristians »skräckelige
och okristelige tyrannis. Mäster Olof var ej den man som
skrev på beställning.

Den store reformatorn stod vid slutet av den bana, som
han beträtt med ungdomens starka tro på att kunna väcka
upp mänskligheten till ett nytt och bättre liv. I livets afton
kände han bittert, hur oändligt litet han förmått uträtta
av allt vad han hoppats. Livet hade skoningslöst lärt honom,
att »världen är alltid sig självo liko, Hjärtlskärande är den
åldrande mannens hopplösa sorg. »Tron ärs, klagar han,
sutsläckt och kärleken förkolnad, och världen synes för ond-
ska och arghets skull icke kunna längre ståndande bliva,
utan hon måste nu snart genom eld förgången varda, såsom
den förra världen förgicks genom vatten.»

Då detta skrevs, hade Olavus Petri ej lång tid kvar till
skilsmässan från denna besvikelsernas värld. År 1552 gick
med honom en av svenska folkets ädlaste gestalter ur tiden.
Fem dagar förut hade hans gamle vän och stridskamrat
mäster Lars slutat sin prövotid.

& x
x

Sedan Gustav skilt sig vid Olavus Petri och Laurentius
Andre&, blev det snart omöjligt att inom landet finna
någon person med tillräcklig bildning och erfarenhet av värl-
den för att duga till kansler. Han tog då tyskar till rådgivare.
En sådan var Georg Norman, som ursprungligen kom-
mit hit av den anledningen, att Gustav fått, som han skriver,
sen ung son, av Gudi väl skapad;, — det var prins Erik —
