DACKEFEJDEN. 129

rit hava» — det var förevändningen för den kyrkoplund-
ringen. Häårt var det för folket att åse, huru dessa invigda
kalkar, kors och helgonskrin, som de lärt sig vörda och
hålla kära, fördes bort. Snart uppkom ett allmänt rop att
få bli vid vad som var »gammalt och fornt;, och ropet
övergick i en landsända till hot och till uppror.

Dackefejden.

oroligheter. Men i Smålands avlägsna bygder levde
också ett styvsint och krigiskt släkte, vant att med pil
och armborst skaffa sig föda ur skogarna. 'Bland dem var,
säger en äldre historieskrivare,! sövlig en bardalek, att tvenne
omkring sig spände ett bälte så fast, att de icke kunde åtskil-
jas, och så, stående mot varann med 3 kvarters långa knivar,
sporde den ene den andre till: ”Huru långt tål du kallt järn ?
varpå de med fingret utpekade på kniven, huru långt de skulle
sarga och skära. Sedan gick kampen an med lösen: ”Jag
skall skära dig ena flise, så sol och måne skall skina däri'.
Och icke sällan slöts sådan kamp därmed, att de bägge
mördade varann, varföre ock hustrurna, när de gjorde sina
män följe till gästabud och samkväm, skola, efter sägen,
vanligen hava tagit sveplinne med sig, osäkre att få sina
män därifrån med livet.s
Bland ett folk, som så var vant att pröva kallt stål, var det
naturligtvis ej heller svårt att ställa till uppror. Visserligen
hade ej den flyende Gustav Vasa på sin tid lyckats över-
tala smålänningarne till resning mot Kristian, men det
behövdes blott, att denne utfärdade sin befallning att allmo-
gen skuille lämna ifrån sig sina armborst, för att smålännin-
garne skulle visa, vad de gingo för. Vid samma tid som dal-
karlarne reste sig mot Kristian, började oroligheter även i
östra Småland. När Norby, som då var hövitsman på Kal-
mar slott, hållit ting med bönderna i Möre och läst upp konun-
gens befallning, beslöto de att omedelbart visa honom, hur

1 Strinnholm.

DENNA gång var det icke dalkarlarne, som ställde till
