DACKEFEJDEN. 135

på latin, att döpa barn |
och viga brudar på la- liI
tin och gå kring kyrko-
gården med kors och I
fana enligt gammalt Möc
bruk. Vägrade de, så |
hotade han att dränka
dem i en säck. En så-
dan väldig vårdare av
gammal god sed var
Dacken!

Upprorsmakarne
tillfogade konungens
trupper svåra motgån-
gar »vuti de tjocke sko-
gar och emellan ber- Procession med fana.
gems, där bönderna
voro som hemma hos sig. Där byggde de bråtar, och när
krigsmakten drog fram på skogsvägarna, »ställde sig alla på
en sida om vägarne och så övergöto dem med pilar och skäk-
tors. Men de aktade sig för att »efter rätt krigsbruk» ge sig
ut på öppna fältet, utan så snart konungens folk där satte
efter dem, »då gjorde de som ulven och höggo åter till skogen
igem». Det var ett nytt sätt att föra krig för de tyska lands-
knektar, som konungen låtit värva, och som Per Brahe kallar
sett utvalt krigsfolk och de ypperste utav alle de tyske lands-
knektar, som på den tid kunde finnas uti hele Tyskeland,
alla mest dubbla soldenärer,! många och skägguta män, och
Iingen ibland dem som icke hade haft ett ansenligt befäl till-
förene, antingen hövitsmannadöme, lutenampt,? fänrik eller
en fältväbel. De torde ock understå sig till att säja, att
om det än kunde regna bönder ned ett helt dygn igenom,
då ville de allenast med den enda fänikan lägga dem neder.
Men innan dess leken lyktades, blev annat ljud i skällan, och
tilläto de sedan en smålandsbonde att spatsera jämte vid
sig för en krigsman.»

Ställningen blev så farlig, att konungen måste underhandla
och på hösten 1542 ingå förlikning med den upprorsmakare,

1 Yrkeskrigare som avlönades med dubbel sold mot den vanliga. —
2 Löjtnant.

