DACKEFEJDEN. 139

denne icke vara mycket nyttig. Item vad skada fienderne
gjorde på de fattige män, som såto i skärgården, uti gamle
herr Sten Stures tid, i herr Svantes tid och nu senast i unge
herr Sten Stures tid med mord, rov och brand, hava de icke
ännu förglömt. De förhindrade dem deras fiske, borttogo
deras boskap, uppbrände husen; desslikes var de dem uti
havklipporna bekommo, vordo de då dränkte som hundar.
Item så som det är tillgånget i Västergötland och Uppland
esomoftast både i kung Hans” och nu senast i den gamle
konung Kristierns tid med mord och brandskattning, detta
är ock gammal sedvanal! Där låg mång fattig svensk
man både för hund och korp och måtte icke komma i
kyrkogården. Och sätte Vi till var förståndig, trogen svensk
man att överväga, om desse gamle sedvanor vårt fäderne-
rike I så måtto nyttige äro.

Så, käre dannemän alle, förhoppas Oss, att ingen man med
skäl eller rätt Oss skall med sanning påsäga annat, än att
Vi Vårt fattiga fädernerike och den menige man med all
troskap ment have; och vilje Vi icke allenast därför svara i
denne värld för människor utan jämväl för den högste dom,
som är Guds rättvisa dom, den där rättvisligen dömer och
all sanning vet.» |

Dessa konungens ord verkade lugnande på de oroliga
grannlandskapen.

Dackes makt började också vackla. Det var oklokt av
honom att slå ihjäl en av sina egna hövitsmän vid namn
Måns Hane, ty det var »en namnkunnig småländsk bondes,
som hade många och mäktiga anförvanter. Han hade
också bort akta sig för att taga till fånga och sätta hand-
klovar på »gamle och myndige smålandsbönders. Sådant
skaffade honom många fiender.

Emellertid vågade han sig på att I spetsen för några tusen
man tränga över Holaveden och ända fram till Östgöta-
slätten. Men där blevo hans skaror tillbakaslagna. Och
Brahe berättar, att »allt medan det slaget stod uppå, sköt
Dacken aldrig ett skott ifrån sig utan stod långt uppe i skogen
och slamrade på en trumma, på det han skulle icke så väl höra
all skott och klagorop». Han kallar Dacke för »en blödig för-
rädare». Folket blev nu »svåra illa till frids med Dacken
