DACKEFEJDEN. 145

väl vetat, vad för sällskap i den landsänden äro, och huru
snart man dem igenom sådan obeskedelig handel till något
nytt obestånd uppväcka måtte.s Nu skulle konungen göra
undersökning. »Imellertid skall du låta samme bönder till
frids och platt intet klambra med dem, om du vill undvika
Vår ogunst,» hette det till sist.

Pyhy hade redan före upprorets slut förlorat konungens
gunst. Han skall ha förespeglat denne stora fördelar av ett
förbund med Frans I av Frankrike i den stora kraftmätningen
mellan denne och kejsar Karl V om främsta platsen bland
Europas makter. På våren 1542 avsändes Pyhy, Norman,
konungens svåger Sten Eriksson Leijonhufvud och en annan
herre med ett följe av 50 personer på en beskickning till Frank-
rike. Pyhy hade nu fått ett efterlängtat tillfälle att visa värl-
den, vilken mäktig man han blivit. Han uppträdde under den
storståtliga titeln »ärkekansler samt överste krigs- och freds-
rådo. Konungen hade beviljat sändebuden »en stor summa
daler till tärepenningar. Där drogo de åstad med inåt Fran-
keriket och blevo där ett helt år, blevo där hållne uti stort
anseende och gjorde sig goda dagar», förtäljer Per Brahe. Be-
skickningen ledde till ett fördrag, det första i en lång rad, mel-
lan Sverige och Frankrike eller, som det då hette, »mellan go-
ternas konung och gallernas konungs. Fördraget innehöll,
att de båda furstarne skulle i krig hjälpa varandra med en
styrka av minst 6,000 man och nödigt antal skepp, en hjälp
som dock under vissa förhållanden kunde från svensk sida
ökas till 25,000 »göter» och 50 skepp. Det var löften, som för
det dåtida Sverige ej gärna voro möjliga att hålla; men
värkekanslern samt överste krigs- och fredsrådets tyckte väl,
att det lät bra. Praktiskt värde hade däremot de handels-
förbindelser, som knötos mellan de bägge länderna. Bland
annat fick Sveriges konung rätt att utföra från Frankrike
en viss mängd salt fritt från den övliga skatten till kronan.

I stället för att nu ge sig av hem stannade Pyhy kvar I
södra Frankrike, inköpte hos en guldsmed på kredit åtskilliga
klenoder för svenske konungens och hans drottnings räkning
och upptog »en svår summa penningar till låns i konungens
namm. Mot slutet av året gav han sig äntligen i väg hemåt, I
sakta mak, såsom hans höga värdighet krävde. I Tyskland
