146 ENVÅLDSHÄRSKARTAG.

drev han vidsträckta underhandlingar och träffade avtal med
en tysk furste samt åtskilliga knekthövitsmän om att inträda
i svensk krigstjänst. Alltjämt uppträdde han med stor ståt,
»så att uti de tyske städer, där han skulle gå till kyrkan, måt-
te gatorna vara beklädde med engelskt kläde under honomn.
På det viset gjorde han slut både på de dryga stärepenningar»,
som konungen givit honom, och på vad han lånade upp under
resan.

Men av sin herre och konung mottogs den höge mannen på
annat sätt. Per Brahe låter oss veta, att när beskickningen
återkom, »ville konungen intet mycket höra deras rådslag
utan sade sig på denne tiden väl hava försökt, vad krig haver
varit, där varken kanslern eller herr Sten varit hos med deras
goda råd utan haft pension och goda dagar i Frankrike och
haft fördanser med madamma de Tampås, madamma de Sell,
madamma de Massa; men have vi dansat här före med Gud-
mund Fässing, Per Skegge och Nils Dacke men fast med
olika fördelbs. Ärkekanslern kunde märka, att han kommit
till ett klimat, där den franska elegansen icke odlades. Och
vad värre var: han skulle aldrig mer få smaka dess sötma. Ty
eftersom Hans Majestät ej hade lust att betala kanslerns
skulder och denne ej kunde redovisa för omhänderhavda
medel, lät konungen sätta honom 1i fängelse på Västerås”
slott till döddagar. Hans många fordringsägare I Tyskland
beredde framgent konung Gustav mycken förtret, och under-
stundom hade denne om nätterna »stora fantasier med dröm-
mar om sin förre förtroendeman.

Till franske konungens hjälp i kriget mot Karl V sände
Gustav ett regemente landsknektar, men några 6,000 göter
blev det aldrig något av med. Göternas konung var en alltför
klok karl för att ge sig in i dylika storpolitiska äventyr.
