Arviöreningen.

för Gustav en anledning att befästa tronen för sig

och sina efterkommande. Redan år 1540 hade han
på ett rådsmöte i Örebro låtit riksens råd »svärja på ett
bart svärd, att de ville anamma och bekänna Hans Maje-
stäts livsarvingar för deras rätte arvherre».

På den riksdag, som samlades i Västerås 1544, framhöll
konungen faran av inre söndring och oroligheter. Men sådan
tvedräkt hade i synnerhet konungavalen brukat vålla. De
hade under medeltiden urartat därhän, att stormännen bjödo
ut kronan till den som tog henne på de villkor, som voro för-
delaktigast — för dessa herrar själva. På det viset tillkommo
dessa olycksaliga konungaförsäkringar, som gjorde konungen
fullständigt beroende av maktlystna och sijälvsvåldiga herre-
män. Mer än en konung hade blivit vräkt från tronen, när
han försökte hålla efter dem. Så länge Sverige var ett valrike,
kunde därför varken lugn eller ordning anses tryggade i lan-
det. Nu förmådde Gustav ständerna att till förekommande
av dessa olägenheter antaga en arvförening, d. v. s. en lag
att kronan skulle gå i arv inom Gustavs manliga avkomma
efter förstfödslorätt. Arvföreningen upphävde alltså den
bestämmelse i Magnus Erikssons landslag, som sade: »Nu är
till konungsriket i Sverike konung väljande och ej ärvande.»
Därmed hade konungen blivit något mer än blott en av rikets
mäktiga stormän, Vasa-ätten hade höjt sig ett stort steg över
sina forna jämlikar inom adeln.

Per Brahe berättar, hur ständerna hyllade den nyvordne
arvkonungen och hans »livsarvherrskaper under baran him-
mel; och syntes en regnbåge på himmelen. Den stod rätt över

DET med knapp nöd avvärjda upproret I Småland blev
